SMISK

Ja, smisk e vad jag ska ha för min kassa uppdatering!



Bättring utlovas så snart som mitt "slå-in-julklapps-sax-skavsår/brännskada" på höger tumme har läkt.

Dagens fundering,
räknas alkoholhaltiga drycker som snacks?

söndag är oxå en dag

Har tänkt lite på mitt söndagshat. Jag måste ändå försöka att ge söndagarna en ärlig chans. För trots allt, hur konstigt det än låter, så är faktsikt söndag oxå en dag.

Saker som jag tappar men som alltid lyckas ta sig tillbaka till mig på egen hand:

* mina två silverringar som det står Dagny och Ulla i. (nu undrar du säkert vilka Dagny och Ulla är, men det är en lång historia som jag kan väldigt dåligt)
* mitt underbra rosa läppglans på burk. Jag vet att smink har ett bäst-före-datum men jag KAN INTE släppa det. Och det är köpt i ett land långt långt borta så ja kan ju inte direkt gå o köpa ett nytt. Jag ska ha det tills jag dör.

Äntligen kväll, snart är det måndag! Älskar måndagar nu för tiden.

Just nu är jag väldigt mycket. Titta bara här.
Allt det här är jag nu:

rastlös
hungrig
kissnödig
godissugen
förväntansfull
nostalgisk
UTTRÅKAD!!!!!!

Nja.. det va nog allt

En sak till, minns ni han som kom in på jobbet o började prata om sexleksaker? Han va inne igen i veckan, ja va inte där då, men på förklaringen så måste det varit han. Den här gången hade han tydligen haft med sig en påse med underkläder som han ville visa upp. Snacka om störd.

Kärlek

Thank You For Showing Me How To Love

balkongtankar

Sara slog upp ögonen 12.10 idag, prick. Det va så kallt i sovrummet så jag bestämde mig för att ligga kvar under det varma täcket till 13.15. Det var skönt.

När jag låg där och funderade på vad jag skulle göra med den här dagen kom jag fram till att det här är nog en perfekt städdag. Det är inte så jättestökigt, så när jag väl börjar så tar det nog bara en timme typ. Minus damsugningstid plus soptid. Damsugaren suger (haha, det vart ju kul) nej men den är kass, så det är ingen idé. Ska adoptera en ny imorn kanske,men tills dess får jag nog nöja mej med att sopa. Ligger ju faktikst lite damm i nåt hörn sådär.. hrm.. När jag borstade tänderna förut tittade jag ner på badrumsmattan. Den e svart. Och jag står alltid på den när jag borstar håret. Blont hår, plus svart matta, det blir inte så bra. Hårstråna lägger sig gärna där. Jag orkar inte gå ner o skaka mattan, jag tänker skaka den på balkongen. Något inom mig säger att det är fel, att nej, så får man inte göra. Men vad tusan har man annars en balkong till? Vad får man, och vad får man inte göra på sin balkong? Det är frågan. Ibland känns det som jag inte ens får gå ut på den. Folk ute på gatan blänger så..

Igår firade mor och far 25-årig bröllopsdag. Vi barn bjöd på mat och blommor som inte finns. Det tycker jag va bra jobbat. 25 år, det är många år. Ibland, ytterst sällan kan jag få för mig att jag är gammal. Men det är jag ju inte. hmm..



Vi spelade Wii och fick mersmak, så idag ska jag med 5 lätta steg skutta ner till ja vad ska man kalla det.. "centrum" och inhandla två handkontroller, så vi oxå kan spela gamla hederliga 8-bitars spel.



Elin och Mårten ville komma förbi och provsitta den nya soffan me, så det kan bli skoj. Anna, om du läser detta så är du oxå hjärtligt välkommen. Synd att jag ska på nåt himla säkerhetsmöte först. Hoppas inte det är så långt. Men jag tror ändå att det kan va rätt så intressant.

Städa va det ja.
Hej.

Söndagsångest

Jag tycker verkligen inte om söndagar. Usch, det känns i hela kroppen att det är söndag. Det syns på ljuset, det hörs på ljuden, känns på dofterna. Urk. Skönt med måndag imorn, ny vecka!

Nu har faktiskt jag och älskling varit ute o gått i en timme. Det var skönt! Men det är ju alltid lika jobbigt att klä på sig och komma ut. Men när man väl är ute så är det ju underbart.

Nu sitter han framför sin dator och spelar poker säkert. Och här sitter jag. Nördiga vi är då.. Ska snart titta på några avsnitt av desperata hemmafruar. Funderar på oboy och en rostad macka. Magen e hungrig.

Malin fyller år idag! grattis till henne! O Inkan fylde ju igår. Det var jättetrevligt!
Här kommer ett bildbevis på min min vattenpipedebut.

Ika vs Björne

Nyss hemkommen från Ingrid och Jonte. Det var trevligt =) Fick god mat och drack drinkar. Dagen till ära har jag blivit av med två oskulder.
1. vattenpipa (en ny kärlek kan vara funnen)
2. singstar (kul ju!)

Blev även påmind om Ika i rutan. Direkt när jag hörde musiken till det programmet så fylldes jag men olustiga ångestkänslor. Otäkt barnprogram. Varför gör man läskiga och otäcka barnprogram? Jag bara undrar.. Och varför vill man titta på saker som men egentligen innerst inne är lite rädd för? Så dumt.
Men varför vara rädd för Ika i Rutan? Jag har alltid varit det, och jag har aldrig kunnat sätta fingret på det. Inte ens idag, ett x antal år senare. Det är bara något med hela grejjen som känns så fel, kanske att hon är så impulsiv? Och musiken och det innan är nog det värsta. Huuuu! Tacka vet jag Björnes magasin. Men jag tycker nog att Snigel alltid fått lite för lite uppmärksamhet. Han som hade en egen ingång i den blå dörren och allt.


Eller?

90 minuters gåshud

Svårt att börja idag.. Har nu suttit och tittat på skärmen i 10 minuter. Varför måste man alltid börja? Kan man inte bara hoppa till mitt i direkt? Eller kanske till o med till slutet direkt (om det är nåt tråkigt man ska börja med)

Sitter hemma i den nya och mycket fina soffan och äter godis. Det är inte fel. Har faktiskt uträttat mycket idag. Jag har varit på apoteket och köpt ipren, köpt en piiiiiiiiip till Ingrid som fyller 21 idag, köpt en ny mascara och ett rosa band, ätit lunch men Anna och faktiskt syndat i 20 min och 50 sekunder om man ska vara exakt.

Känns ju lite förvirrande att först köpa ett rosa band, och sen gå o lägga sig i solariet..Cancer som cancer kan man ju tycka.

Åh, ja va ju och såg Gwen Stefani i onsdags. Det var sjukt bra! Vi hade ju sittplatser, så ja tänkte det skulle bli rätt lugnt ändå. Men icke, hon fick ju för sig att springa ut i publiken, och upp på läktaren 4meter ifrån oss. Jag blev så chockade så ja tänkte inte ens på att ta fram kameran. Men till slut fattade jag vad som hände och fick fram mobilen. Fick ett bra kort faktiskt, men hittar ju självklart inte sladden till datorn. Så det tar vi en anna dag. Men bra, det var det! 90 minuter av gåshud. Det gjorde lite ont.



Det borde vara olagligt att få skicka sms som bara innehåller ett enda ord. Vi brukar prata om ledande och avslutande sms, en-ordiga sms får bilda en helt ny och egen kategori as-avslutande sms.

Nu, expedition Kvällens Outfit, spänningen är olidlig.

Vad en geting kan göra

Hittade den här bilden idag.

Ville bara dela med mig.Jag kan inte låta bli att skratta. Och här har ändå den värsta svullnaden gått ner. Inte så konstigt att jag hade problem med skor.

Dumma geting! Dumma! Dumma!

Thai tur o retur på 8 timmar

Äntligen söndag (?) Åh. härliga söndag. Jag är faktiskt ledig idag, men det känns som det kvittar. Det finns ju ändå ingenting att göra på söndagar. Alla jobbar. Mamma o pappa e på Öland, så hem till Solberga kan jag inte heller åka. Alldeles tomt. Men dom borde komma hem i eftermiddag. Kanske åker dit sen. Jag är sugen på en promenad. Helst i skogen då, med min vovve.

Drömde ju såklart konstigt i natt igen. Den här natten var jag och Malin i Thailand. Vi bodde i husvagn på en typ öde strand. Stranden va jättefin, och det fanns två solstolar. Till oss lixom. Vilken tur! När vi skulle lägga oss till rätta för att steka i solen kom jag på att jag hade glömt min Ipod hemma! Jag grät nästan. Men sen kom vi på att Malin hade ju sin, och vi hade ju dagen innan lagt in alla mina låtar på hennes. Så jag behövde inte gråta. Det löste sig ju ändå! Det var så fint, men solen tog lixom inte. Jag blev sur. Jag gick in i husvagnen, nu bodde det massor med folk där. Vi skulle åka en sväng, men det var skugga överallt, så ja blev sur igen o ville åka tillbaka till stranden och solen. När vi kom tillbaka stod mamma, pappa, ebba och gurra där. Dom hade letat efter mig hela dagen. Men nu skulle dom åka hem. Dom skulle flyga från en flygplats där planen lyfte som i en spiral. Som när man ska ner från högsta våningen i ett parkeringshus, fast flygplanen åkte uppåt. Dom skulle nog inte mellanlanda, då kom jag på att vi inte heller gjort det, fast dom sagt att vi skulle. Det var tydligen bara 10 personer i turkiet som skulle gå på (?) så dom hade kommit fram till att det inte va värt att landa för att plocka upp dom. Sen var vi, jag, malin och älskling på en annan strand, den på Kos. Det var kväll och husvagnen var borta. Så vi somnade på stranden.

Inte konstigt att jag är så trött på dagarna ibland. Jag har ju fullt upp på nätterna.

Nu kurrar det i magen. Undrar just vad jag ska stoppa i den.. hmm.. lagade visserligen köttfärssås till ett helt basketlag igår, men det hade ja tänkt ha som matlåda(or) i veckan. Kanske slänger ihop en sallad. Hej dagens I-lands problem.

Blä, vad rastlös jag är!! Har verkligen ingenting att göra! Lägenheten är städad, den riktigt glänser (ska ni våldgästa mig så gör det idag), alla kläder är tvättade, och jag har till o me rensat, vikt om och sorterat alla garderober. Ibland förvånar man sig själv, för håll i dej, det kommer mer. Förra veckan lämnade jag tillbaka en hyrfilm i tid, på rätt dag!! DET är stort. Och idag bad Emma mig om en tjänst, och jag fixade det direkt! Annars brukar jag ju "fixa det sen".

Jag vill ha mat.

nejmen hej, det är ju jag!

Det var länge sen jag skrev. Fy, jag är såååå dålig. Men tiden lixom bara rinner iväg. Dagarna går i 120, och jag har flera gånger nu kommit på mig själv att jag inte stannar upp förns jag ser mig själv i badrumsspegeln på kvällarna när jag ska borsta tänderna. "nejmen hej, det är ju jag!"

Jag har börjat drömma så mycket igen. Ett tag va det lugnt, ja trodde nästan min hjärna slutat arbeta. Men så fel. Den kör på högvarv på nätterna. Kul att skratta åt sina galna drömmar. Men jobbigt när man vaknar mitt i natten och är helt livrädd. Damn.. Varför mardrömmar?

Jag kommer alltid ihåg vad jag drömt på morgonen, och tänker att det här måste jag komma ihåg. Men sen börjar dagen, o den flyter på rutin. O sen är drömmen som bortblåst.

Två som jag iaf minns.

Drömde att vi skulle flytta. Att älskling hittat en annan lägenhet som han ville ha. Jag vet inte varför jag gick med på det. För jag ville inte! Jag grät, och jag va skitlessen, ja ville inte flytta! Ja älskar våran lägenhet!

Så va det en sån där riktigt verklig dröm, ni vet, som när man vaknar, man måste ligga kvar o fundera ett tag på om det verkligen har hänt eller inte. Den var om han oxå. Blev så förvånad, för jag har inte ens tänkt så mycke på det den sista tiden.

Hela min familj stod i någons hall och pratade, kusinerna va där med. Jag kom in till dom. Och där står han. Snett till höger om mig. Alla pratar, han pratar, han skrattar, alla skrattar. Jag är tittar på mamma, hon är som vanligt, pappa oxå. Han oxå. Vad är det här? Var allt bara en dröm? Eller har jag missuppfattat allt? Låg han kanske bara i koma, och så har han vaknat upp nu? Men varför har ingen sagt nåt? Alla dessa frågor fanns kvar när jag vaknade i ett ryck. Och jag kunde fortfarande höra hans röst.

Annars så, i den riktiga världen, i den vakna världen som jag lever i på dagarna så rullar allt på nästan för bra för att vara sant. Och mycket väntat, då kommer det smygande. Den lilla djävulen som bor på min vänstra axel. När saker och ting går för smärtfritt vaknar han till liv och viskar saker i mitt öra. Jag vet att han till viss del har rätt. Men jag vet ju inte vart jag ska så det känns bara svårt. Men jag vet att när det väl har börjat växa där inne, så kommer det till slut att ske. Jag väntar med spänning på nästa steg!

Igår så spenderade jag faktiskt lite kvalitetstid med Malin (alias Bull). Det blev hand-shopping på åhléns, pizza i Boxholm och när hon till slut åkte hem hade hon jäkligt mycke snyggare naglar än när hon kom.

Malin, våra minnen. Asså. Det finns inte ord. Det är lite komiskt ändå. Dom flesta åker till Australien och kors o tvärs över jorden för att få uppleva lite äventyr.

Inte vi.

Vi åkte till Bredaryd.

Det gör så ont! För det går inte att sätta ord på det.

Jag kommer åka förbi där på måndag. Och tro mej, det är med sjukt blandade känslor och med längtan i blicken som jag rullar förbi:

Sunes mack- där pop-bilen fick stå i flera dagar.

Bambu - med sötsur sås brevid

Ica nära- felix kom aldrig hem till oss

Jobbet- jag minns forfarande exakt hur det lät när man slog av larmet kvart i sex på morgonen, hur kallt det var i frysen, hur det luktade, Fely, åh Fely, jag kommer aldrig glömma när vi dansade till love generation i köket halv ett på natten, frukost med Norma, ölskola med Petra, Viktor, vars högsta önksan var att kunna sjunga, Whiskey-kungen Helena, nyårsfesten. Sist men inte minst. Värnamo.

Nej, nu känner jag mig helt tom. Antar att det är dax för den obligatoriska Hej-det-är-ju-jag-stunden framför badrumsspegeln.

så synd

Hur är det möjligt? Hur kan man stå mitt i ett hav av kläder, men ändå inte ha NÅGONTING att ha på sig? Hur tusan är det möjligt? Usch.. det är jobbigt.

Sen sist har jag hunnit samla på mig tre förklaringar till varför jag ibland kan känna mig rädd för främmande männiksor.

1. På vägen hem från jobbet en dag mötte jag en äldre man. Han gick på andra sidan gatan, tänkte inte så mycke på honom, mer än att han såg lite vilsen ut. När han fick syn på mig fick jag en känsla av att han skulle fråga om vägen eller nåt sånt. Så jag tittade på honom. När han kom fram till mig började han snacka tyska. (jag är jättedålig på tyska) Men av det lilla jag förstod så ville han ge mej en gratis massage, och om jag inte orkade gå dit, så kunde han bära mig. Hjälp! Jag var snabb därifrån.

2. På vägen till jobbet igår fick jag syn på ett par skor. Inte trasiga, inte slitna. Dom bara låg där. Skumt.. Tre meter bort ligger en matlåda med sallad, en banan och en påse med en brödbit. Alla som går förbi tittade frågandes på varandra. Det var konstigt. Jag kan fortfarande inte riktigt släppa det. "oj, jag tappade visst båda mina skor.." - rycker på axlarna och går vidare eller?

3. Oxå igår kom det in en man i butiken. Såg direkt att han inte hörde hemma där. Han går fram och frågar om vi vet någon stans där man kan köpa erotiska leksaker. Urk, förklarade vägen till Lustgården, och när han skulle gå sa han "men där har dom lite trevliga saker asså?" Jag tror det sa jag, har inte varit där inne. Då tittade han på mig över sina glasögon och log det mest motbjudande leendet och så "åh jo, det har du nog visst vart"

Min slutsats av veckans händelser är.
Jag förstår inte.

Det är så synd, att man faktiskt ska behöva känna sig rädd ute bland folk. Det är SÅ sorgligt att man faktikst som tjej blir begränsad att gå vart man vill efter att det blivit mörkt. Det är så JÄVLA synd om de goda och snälla människorna där ute att man faktiskt inte kan lita på någon.
Men det är SÅ coolt, att man kan känna det i magen.

Nu ska ja iväg o jobba lite. Imorn är det dax. Men det spelar ingen roll hur det går, för jag har redan vunnit.

funderingar

Vissa dagar tänker man mer än andra, idag har det nog varit en sån dag.
För det första så har jag varit så himla trött hela dagen. Men mest i ögonen. Så trötta var dom, att jag nästan inte ens orkade hålla dom öppna. Helst av allt hade jag viljat lägga mig inne på lagret och sova. Men så kan man ju inte göra. (kan man inte?) Har tänkt mycke på ögonen idag, att mina rinner väldigt lätt. Ni vet om man cyklar jättefort så rinner dom ju. Men mina rinner bara jag går normalt. Det är jobbigt.
Linn påstod att det kunde bero på att man har för stora tårkanaler, och att det lixom blåser på dom och dom blir torra. Tja, den förklaringen dög för mig. Sen som det är sant eller inte, det är mindre viktigt, bara jag och min hjärna kan acceptera den så är det okej för mig.

En helt annan "på-tal-om-ögon-tanke" som slog oss idag var om.. Oj, hur ska jag lägga upp det här. Om man dör, och av någon anledning blir liggandes i solen, blir man solbränd då? För i så fall, om det finns en zoo-planet, där djuren betsämmer och männsikan är djur, så kanske dom vill ha människo-skinn jackor, och då borde det ju vara så att dom måste smörja in dom med solkräm(?) (okej, ja kanske va lite trött i hjärnan oxå, men jag såg det verkligen framför mig
"jag har bränt skinnjackan lite, vad har du för solskyddsfaktor på din?"

Hur som helst så har jag nu kommit fram till att nej, man blir nog inte solbränd. Frågade även Arwid vad han trodde, han trodde man ruttnade bara. Han hade någon teori, men jag och min hjärna köpte den inte riktigt. Sorry.

För att byta ämne en gång till så måste jag se ut som 14 eller nåt. Det finns bevis.
1. Jag får alltid visa legg, ALLTID, inga undantag! Som det där stället som vi alltid går till, vi va ett helt gäng, alla slinker in, utom jag.

Vakten: -Har du legitimation?
Jag: -Ja (gräver i väskan, hittar körkortet, ger det till honom och ser att det är samma vakt som alltid frågar om det, salongsberusad och irriterad som jag va sa
Jag: - Tror du att jag är 17? Ser jag ut som 17? DU kollar alltid leg på mej och jag är FORTFARANDE 21!!

Han mumlade nåt om att man inte kan känna igen alla. Damn,, ja ångrade mig redan i trappen. Åh, varför kan jag aldrig tänka innan jag slänger ur mig saker. Nu lär han nog komma ihåg mig iaf... Tyvärr.. av lite fel anledning.
Jag är ju snäll, egentligen. (och jag är ju inte ens 21 än, kändes ju bara sååå bra just då)

2. En utländsk lastbils snubbe stannade mig på vägen hem för ett par veckor sen. Han fråga om vägen til nåt ställe. Jag gjorde mitt bästa och inanna han gick sa han "Du kommer bli snygg när du blir stor." Ja hallå ja? När blir man stor då?

3. Fick mail av en okänd man som skrev "hej :) hehe du ser ut som en liten flicka sara!"
Jag ska ta tag i det här.
Har för övrigt impulshandlat både nya stövlar och en väska. Nu är det bara vinter-vinter jacka som saknas, sen skiter jag i hur många grader det är.

För det är jävligt långt till nästa vår.

flopp

Damn, vad kass jag är på bowling! Finns det inga gränser på hur dålig man FÅR vara?
Det var kul iaf. Och tack vare Linn så hamnade alla på platå. Det var en riktigt trevlig kväll, som slutade med att jag försökte låsa bilen med min Ipod. Haha =) Ja det var skoj, ja skratta hela vägen hem. (skrattar nog lite fortfarande med om ja ska va ärlig)

Idag, när jag slog upp ögonen så kände jag det verkligen, att av alla beslut jag fattat i mitt liv så va nog just det där det bästa. Annars hade jag kännt mig som en halv människa. Det är så rätt, jag vet det bara. Nej, det är inte här livet tar slut, det är här livet börjar!

Hur kan det bara slå om från sommar till höst på typ en dag? Jag frös om fingrarna igår. Och det känns i luften, den lixom kryper in under skinnet nu. Åh, dumma!

Jag visste det innan det blev sommar, att det kunde bli en flopp. Jag hade fel, en sommar kan inte bli en flopp om det aldrig ens blir sommar. För jag räknar inte den här sommaren, den har bara varit som en enda lång transportsträcka fram till (det här?). Kul väntan på ingenting. Jag laddar inför nästa ist. Svensk sommar när den är som bäst, för det är vi värda.

Måste leta fram halsduk o mössa fan... Åh.. Jobbigt med vinter.
Jag har en bild i huvet som visar exakt hur jag vill att min vinterjacka ska se ut, likaså skorna, väskan, mössan och halsduken. Men det kan bli svårt att förverkliga. Men jag tror inte jag blir lycklig annars.. Bäst att göra sitt bästa.

Efter mycke om och men så har jag nu köpt den svarta skinnjackan från jobbet. Mycke nöjd med mitt beslut ändå. (hur kan man vara annat efter timmar av ångest och vel?) Har ju alltid min underbara bruna kvar!

hej hej, hemskt mycke hej.

time out

Slog upp ögonen 08.10, prick. Kände någonstans i magen att det här kunde bli en bra dag. Jag var pepp som fan. På med jobb-Sara och iväg till jobbet. Där var det dött. Inte en kotte. (visst, en och annan, men inte alls som jag peppat mig för). Vart misspepp då såklart. Men det kom tillbaka lite när jag märkte att "det" funkar.

Kom hem fem i fem. oxå prick. Så skönt att bara lägga sig på sängen och ta några djupa andetag.

Varför, varför i hela fridens namn ska jag envisas med att lyssna på den låten? Den gör ju så ont. Den lixom river i mitt hjärta. Och allt spelas upp för mitt inre, om och om igen. Precis som det var.

För någon dag sen, jag kom ihåg hur det var bara dagarna efter. Hur jag gick omkring i någon slags dimma. Tiden gick ju som vanligt, men i mig stod allt still. Och nu är det snart höst. (den har redan börjat, det kändes i morse). Kuslig känsla, men ändå kanske bra. Bra att se att tiden går på som vanligt, som alltid, som ingenting hänt. När ja kom på det, jag blev så arg. Besviken på hela världen, universum, solen, ja hela solsystemet. Hur kan det bara fortsätta som vanligt när det i mig bara står stilla?!

Stopp, snälla stanna och släpp av mig en stund. Jag måste ställa mig vid sidan av och få komma ifatt. Jag säger till när ni kan stanna och släppa på mig igen.

Jag hade roligt i tordags. Så roligt att jag inte ens tänkte på att rödvin inte går bort. Men det har jag fått tänka på desto mer idag. Dom ser ut exakt som innan ja la in dom i tvättmaskinen. Så dumt.. Vad gör man nu då?

Hur kan hon orka tjata om det? =/ Men jag tror jag förklarade en gång för alla, jag var allvarlig, jag kände mig allvarlig iaf. haha.

Before you abuse, criticize and accuse,

- Walk a mile in my shoes.

välkommen vardag

Tillbaka till vardagen idag. Första dagen på det vanliga livet.

Känns såå skönt. Och det känne inte alls jobbigt att gå tillbaka till jobbet. Bara roligt =) Jag har saknat det gamla!

Och jag gråter inte, fast solen har bestämt sig för att skina just idag. För jag fick okej med sol förra veckan. Och det kan jag leva på länge. Plus att jag kollat in i framtiden och jag har en känsla av att det kan bli sol imorn me, och då är jag ledig!

Det enda som kunde vara bättre nu är om min mobil skulle börja bete sig som vanligt igen. Blir nog svårt. Vi ska lämna in den. Igår kväll rkade jag inte mer, så ja bytte till min gamla.

Vilka minnen, flashbacks. Och en massa gamla kort. haha =)

Kompis är frisk nu i alla fall. Jag sa ju han skulle klara det.

Nu ska ja plocka fram jobb-Sara. Åh, det känns som det var 100 år sen.

Vi har säkert fått in jättemycke nytt och fint, och hoppas fucking rean är mindre. (vågar inte hoppas på borta)

kompis

Sitter hemma på Solberga och väntar på tvätten.
Den här dagen blev inte alls som jag tänkt mig. För det första skulle det ju bli sol, men nej.
Varför blir jag förvånad?
Istället skulle det bli en dag här på Solberga med tvättmaskinen.
Inte det heller blev det.


Det som hände istället var inget kul. Jag är ledsen och orolig.
För det är ju faktiskt min kompis. Men han mådde inte bra, det märkte jag direkt när jag kom.
Sliten tänkte jag, kan hända alla. Men när hans ben bara vek sig och inte ens en liten gnista av hans härliga jag syndes blev jag så rädd. Jag ville bara gråta.
Jag är så glad att vi ringde. Det var jobbigt att säga hejdå, och lämna honom där med alla främlingar. Han såg så ledsen ut. Men som mamma sa i bilen, nu är han iaf i rätt händer.
Och han var så duktig. När hon stack honom i hans lilla ben, när dom röntgade magen.
Allt, det är okej att gnälla, men det skär mit hjärta då.
Han är stark, jag vet det!
Om en timme e vi påväg till öland. Tittade på vädret nyss. Det ser lovande ut. Hoppas man kan få ialla fall en dag på stranden..

Över

Nu är det klart. Nu är det över. Aldrig har fem veckor gått så fort. Skumt, för här sitter jag och är överlycklig över att jag nu är ledig i en vecka. Hmm.. Men ryktet säger ju att det kan bli lite sol =) Så man ska väll inte klaga.

Det känns lite blandat allt det här. Skönt som sagt, att det är över, och att butiken står kvar. Men jobbigt med, för jag ville ju att det skulle gå så bra, nästan perfekt. Men det går ju inte. Jag kan i alla fall lugnt och ärligt säga att jag verkligen har gjort mitt bästa. Jag har ju inte ens kunnat sova. Linn alltså, hur hade det gått utan Linn? hua.. vill inte ens tänka på det.

Men shit, jag har verkligen lärt mig så sjukt mycke. Visste inte att man kunde lära sig så mycket på så liten tid. Nästan så att jag känner mig 5 år äldre (nästan).

Jag var kvar till 21 igår. Bara för att fixa inne på lagret. Jag trodde jag skulle dö ett tag, så varmt, ingen luft. Men jag var envis, och när jag var klar kunde man nästan ha ett litet dansgolv där. Och DET är mäktigt.

Skulle egentligen vart ledig idag, men snäll som jag är så hoppade jagin ist för Lotta uppe hos Vickan. Det var kul med miljöombyte. Skönt att kunna andas. Men jag ångrade mig lite när jag vaknade och såg himlen. Klarblå himmel utan ett enda moln. Höll på o trilla baklänges.

Men jag tänkte inte bli besviken en gång till, två timmar senare kan det ju faktiskt spöregna. Det har vi ju sett. Så jag tog med mig skinnjackan. Ha,, så den har jag fått bära runt på hela dagen. Där fick jag. Men jag tar det, allt för lite sol.

Och i torsdags var jag hos Inkan i Skänninge. Det var riktigt lyckat och jag trivdes som fisken.
Nu är det dusch och locktång som gäller. Ska iväg på bröllopstjosan ikväll. Trevligt trevligt.
Oh, imorn ska ja o Dani till Öland. Härligt! Idag, på pricken idag är det två år sen vi åkte. Det roligaste jag gjort. Minnen för livet.

all of me

Jag har funderat mycket på när det blev annorlunda. När jag slutade kämpa för att bli förstådd lixom. Svårta att sätta ord på det. Men förr var det alltid så viktigt för mig att andra skulle förstå mig, och på nåt sätt förstå mitt sätt att leva.
Jag ville alltid förklara mig för att jag valt som jag valt.

Men nu, det senaste året har jag inte orkat. Inte ens i det minsta, mest obetydliga samtal har jag orkat förklara hur jag egentligen menat om någon missförstått mig. Istället blir jag bara tyst. Tyst, och suckar för mig själv. Kanske trött på att alltid behöva förklara sig, trött på att alltid behöva ha en anledning.

Det slog mig mest då, den där dagen när jag skulle få åka med dig hem. Du skulle ju ändå åt det hållet. Jag tycker om att vara med dej. Det är ju självklart! Du är ju en av mina bästa vänner.
Just därför stack det till i mitt hjärta. Jag mindes alla gånger jag skjutsat runt på dej. Åkt och hämtat dej, skjutsat hem dej, (och hej, det är inte ens på vägen). Jag kan inte minnas att jag bett dej en enda gång. Du är ju min vän, som familj, min inre krets. Har du bara glömt det? Eller ännu värre, tar du(ni) det för givet? Jag ville försvara dej från min onda sida och tänkte att du bara glömt, inte tänkt på det. Men just att du bad mig, det är ju ett bevis nog på att du är medveten om det. Det är samma sak för mig som för dig. Men du struntar i det?

En annan sak som kan skrämma mig är att vi är vuxna nu. Jag blir inte arg för samma saker som för tre år sen. Jag hänger inte upp mig på sånt. Döden känns mer nära och jag tänker inte kasta iväg tiden på saker som känns sådär halvbra och kanske rent ut sagt obekväma. Jag accepterar att man väljer olika. Människor är olika och behöver olika saker. Det hände något liknande förra sommaren. Visst blev jag lite ledsen för stunden. Men det var ju för att även du var/är min inre krets, och jag ville ha dig där. Du kom inte av någon halvluddig orsak. Okej, det var synd. Vi som skulle haft så kul. Men so what? Du är min vän och jag älskar dig för den du är. För dom besluten som du väljer att ta.

Vem har bestämt att det måste vara så jävla komplicerat?

Skillnaden från förr är den att jag inte längre säger någonting.

Men på nåt sätt så tar jag alltid för givet att man ska få något tillbaka. Inte mycket, men nåt.

Jag vet att jag går och bär på det. Jag vet att jag kanske skulle behöva gråta mer.
Men inte för min skull, mer för deras. Jag vill lixom inte tänka på det, för det spelar ju ingen roll hur ledsen jag är för det, så finns det alltid dom. Och dom känner samma sak som jag fast gånger 10. Och låssas jag att jag inte känner nåt så kan ju inte dom må så dåligt.
Det är som ett hål. Ett jättehål som vill ha en förklaring. En förklaring som jag vet aldrig kommer komma. Och däför känns hålet ännu större, och det finns nog ingen botten.
_______________________________________________

Jag är så trött så jag är yr i huvet. Men det är ingen idé. Jag kommer inte kunna sova nu.
Tänker på allt jag måste hinna göra på jobbet imorn.

Visst är det konstigt hur man bara skakar av sig allt det positiva?
Max i tre sekunder kan man hålla kvar det och le.
För jag log verkligen. Såg säkert ut som ett fån.
Men jag vet att det var äkta, och det värmde.
Men nu känns det så långt borta. Som det aldrig hänt. Nånsinn.

grått, grått

Vilket skämt,

vilken jävla skitsommar.

Helt från hjärtat. Den suger.

Längtar till Thailand. Synd att det ska vara så långt kvar.

Men jag vet att jag kommer njuta av det mer än något annat.

Som det ser ut nu kan det bli tre veckor ist för två =)

Jag är inte den som är den.

Kom nyss hem från en antikrunda med Elin och Anna.

Shit vad bra saker jag hittade, ett sånt där symaskinsbord som jag velat ha jättelänge!

Mycke nöjd!!

Tråkigt att det blev så här då,

men om man ska se det komiska i det hela så pratade jag och emma om

vad vi skulle säga för att inte göra någon besviken. Efter några idéer kom vi ändå fram till

att sanningen skulle vara bäst. Så jag gick på det.

Där fick jag.

Smack rakt i ansiktet.

Men som sagt, nu vet jag det.

Vita lögner är kanske nåt jag ska börja använda mig av oftare.

Hur som helst. Nu ska jag dra mig ner till grannen och sola. För nej, här i Sverige får man ju ingen sol. Sen blir det väll att duscha o leta reda på nåt i garderoben.

Dagens ros går till Macke för att han har jobbat själv hela dagen utan rast.

_________________________________________________________

Otroligt att jag är klar i tid!

Nu sitter jag bara o äntar på att tiden ska gå.

Kan inte bestämma vilka skor jag ska ha,... hmm..

Höga eller låga?

Jag är ledsen, men jag svarar inte när man ringer från skyddat nr heller. Jag blev skadad en gång, och jag tror det aldrig kommer släppa.

Jag hatar den människan som tog sig friheten att gå in i danis bil och ta alla mina cd skivor. Lärde inte din mamma dej skillnaden på ditt och mitt?? Musik som jag samlat på mig under ta mej fan ett helt liv bara försvann. Musik som betyder så ovärderligt mycke för mig, men inte ett smack för dig. Du har säkert redan slängt dom. Det gör ont i mig.

Du har ingen aning om vad det var du egentligen tog. Och jag hatar dej för det.

Nu är det dax att packa väskan.

Är det bara jag som har med mig allt jag äger för en kväll?

Jag älskar att vara kvinna =)

regn

Hur mycke regn finns det?

Någon gång måste det ju ta slut?

Eller?

upp i halsen

Sommar..Var är sommaren? Var är solen?

Midsommarafton blev under tak.

Regn, regn och lite mer regn.

Det har varit mycket tänkande dom senaste dagarna.

Det är som att hjärnan är full av olika filer. Mappar med fakta, drömmar och information.

Jag vet inte varför, men av någon anledning började jag rota bland en av dom. Och nu är det som det gått för långt och jag inte kan slita mig. Som en bok man bara läst början och slutet på. Som att se första och sista kvarten av en film. Slutet var bra, men nu ångrar jag mig så det bränner i kroppen. Men vad ska man ha ett slut till om man aldrig fick det som var innan?

Är ett slut ett slut även om det inte finns nåt mitt emellan?Varför kunde jag inte låta bli? Vad skulle det vara bra för? Jag har iaf bestämt att slå igen den och lägga tillbaka den där jag tog den. Där ska den sen fåligga ioch vänta tills jag verkligen behöver den. Det enda som skrämmer mig är om det kommer bli svårt att just lägga tillbaka. Och jag kan inte låta bli att fundera på hur det blir sen, nästa gång jag tar fram den. Att redan veta slutet men inte allt där i mellan.

Jag som trodde att det skulle bli så bra.Eller nej, nu ljuger jag. För då hade jag tänkt det direkt.Men till slut så hoppades jag i alla fall.Men jag hade inte super Esset med mig riktigt och jag pallar bara inte att dra fram det från andra med våld. Finns det inte så finns det inte. Men det tittar ju fram ibland. Och då känner jag alltid hopp. Men så pang, ner som en pannkaka igen. Icke. Är det hundrafemtioelfte gången det händer nu eller? Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan. Tss,.... i det här fallet är jag tveksam. Jag kan inte sätta fingret på exakt när jag slutade. När jag gav upp.

Aldrig, Aldrig kommer jag begripa mig på er som bara tar och tar. Som små fågelungar som bara gapar efter mer. Inget tack, ingeting får man. Men om man slutar ge ja då blir det ett jävla liv.

Allting kommer ordna sig till slut.

För visst är det fantastiskt att få vara här?

Matilda med sina "dummaprickar" har fått mig att tänka ännu lite till på livet.

Fantastisk tjej.

Jag drömde om honom för någon natt sen. Han stod bara en meter ifrån mig. Så levande, så verklig. Så sig själv. Varenda liten millimeter av hans ansikte var exakt. Jag hade bara kunnat sträcka ut handen och ta i honom. Jag visste hur läget var, men jag var inte ett dugg rädd. Jag känner ju honom. Han var besviken på någonting, och jag minns jag försökte förklara för honom hur det kändes för oss som var kvar. Jag vaknade, och jag kunde fortfarande höra hans röst i huvet. Se honom som så verklig som alltid innan. Att sakta känna verkligheten sjunka in igen, och att inse att han inte finns mer..

Jag kommer aldrig förstå.

inga ord

Hur kan livet vara så orättvist?

Det finns inte ord.

http://hem.passagen.se/dummapricken

after work (?)

Vilken dag, vilken dag.

Jobbat 8-19 och det känns verkligen. Jag är slut.

Men så duktiga vi har varit. Så mycke vi fått gjort idag har dom på andra sidan

inte ens gjort på hela det här året.

Funderar över det här med mitt hår. Finns det som någon form av bytesrätt hos frissan oxå?

Imorn ska vi flytta hem till Solberga ett par dagar. Mamma, Pappa, Ebba o Gurra ska till öland och vi ska ta hand om vovven. Min lilla vovve =)

Om en vecka är det vi som åker! Jag ser verkligen fram mot det. Ska bli jättekul!

Nu ska jag gödda genom några 100 avsnitt av Sex and the city. Är det sjätte eller sjunde gången jag börjar om från början-början? Det här låter patetsikt, men om det började brinna så skulle det nog vara min box jag skulle rädda först.

"- vad är ett halvsyskon pappa?"

inget av värde

Lättirriterad på jobbet idag.

Bara för att det är rörigt är det inte billigt.

Alla siffror och allt flyttande fram och tillbaka fick mej att vilja sova.

Sova.. Måste lägga mig nu. Börjar åtta imorn och imorse blev jag väckte 07.20 av att någon borrade i min vägg. Kan det aldrig ta slut?

Jag har planterat blommor idag. Fan vad fint det blev.Nisse är borta nu. Det vart för varmt här. Jag saknar honom.

sommar

Underbart att värmen har kommit!! Hoppas den stannar för alltid. Jag har inte klagat en enda gång. Inte ens tyckt att det varit lite jobbigt ens. Jag har sagt det hela tiden, jag är byggd för att leva i sol och värme. Så är det bara.

I tisdags var en himla bra dag. Var ledig och åkte hem till mamma o pappa för att sola och bara ta det lugnt. Låg i solen hela dagen och bara njöt. Svor i mina tankar bara för att poolen inte är igång. Hade den varit igång hade jag badat ett antal gånger kan jag lova. Ebba va iufs ännu surare än mej. Hon är ju besatt av den. Alla tycker ju det är tråkigt, men vad kan man göra? Gubben som skulle kommit o kollat kom aldrig och alla hade väll tappat hoppet. Tanken på en pool-lös sommar gör mig fan tjutfärdig. Men mitt i eftermiddagsfikat rullade det in en okänd bil på gården. Det var han! Pool-mannen!! Tack gud. Han kikade på det o tyckte att det smidigaste skulle vara att göra en ny pool i det gamla hålet. Vad som händer då är att den blir lite mindre. Mamma och jag tittade på varandra och vi va rätt så överens. Vi vill inte ha någon liten plaskdamm här inte.. Men vi får se vad det blir. Som det ser ut nu så kan vi bada i augusti i alla fall. Torka tårarna Sara.
Mitt i den glädjen ringde mobilen och jag fick ännu en nyhet. En ännu bättre faktiskt! Jag blev så glad så ja trodde ja kunde skutta till månen. Tyvärr kan jag inte berätta nåt om den än, men det kommer =)

Är lite trött, blir väckt varje morgon av snubbarna som håller på med fasad-renoveringen på vårat hus. Dom har kommit till våran del nu. Och dom för ett jävla liv. Men visst blir det fint. Hoppas dom piffar upp balkongen rejält. Jag som var så sugen på att fixa blommar till den nu, men nu får jag snällt vänta tills dom är klara. Undrar hur lång tid det tar? En vecka? Två?

En sak är avklarad nu. Och nu när det är gjort så vet jag inte alls vad det var jag tyckte var så jobbigt med det. Lustigt det där. Nu är jag bara glad.

Och jag vet i alla fall vad jag ska göra på Midsommar. Wow, det måste vart hundra år sen sist.
Men iår blir det bra. Jag känner det i magen. Vi ska till Öland. Jag, Dani, Karin och Armin. Om vi bara hittar till huset. Gps =)
Och så kommer ju Malin hem snart! Så underbart! Och Emma är i Linkan igen o kränger glass. Allt är som det ska. Det är bara PDP som saknas. Verkligen synd det där.

Nää,, ja måste städa. Har tänkt göra det hela veckan, man har alltid på nåt sätt hittat nåt annat mycke viktigare att göra.

trött

Till er som funderar på att ta fram inlinesen o köra en sväng men inte riktigt vågar för ni är rädda att ramla. Ni kan vara lugna, jag har nämligen idag gjort årets jävla vurpa. Visserligen landade jag mjukt i gräset. Jag fick mej ett gott skratt. Tyvärr var det väll roligast för Anna och de två okända damerna som såg det hela. Men jag bjuder på den =)

Det här är sorgligt, klockan är 21.47 o jag sitter här å får verkligen kämpa för att hålla ögonen öppna. Skulle så gärna sova.. Bara en liten stund? Eller i alla fall vila ögonen?

Vi gick upp sju i morse för att tvätta. Var akut, och 7-10 var den enda tiden som fanns kvar.

Och vad gör man inte för att få ha på sig rena kläder? Någon stans mellan jeansen och handdukarna bestämde vi oss för att åka till Shonken för lite frukost. Jag var riktigt sugen och magen kurrade. Vilken besvikelse det blev. Vi valde verkligen den sämsta av alla sämsta jävla dagar att åka. Allt var ju slut och inget var gott. Jag ville inte ens ha varm choklad. Varför tog jag det?

Hyrde Marie Antoinette igår. (som jag som vanligt glömt att lämna tillbaka) Seg film, men ändå va det något jag gillade. Det var synd om henne. Mest för att hon inte fick ta med sig sin Mops. Jag längtar tills jag får min mops. Jag är kär!

Måndagsklubben idag. Är det redan sommar? Tycker det känns sådär att hänga på låset. Det får bli någon annan gång. Synd att det inte är 20 års gräns.

över förväntan

Torsdagen var en så sjukt bra dag. En sån dag som man inte vill ska ta slut.

Visst började den lite tråkigt. Satt hos frissan i två och en halv timme. Hade verkligen sett fram emot att fixa håret, för det såg förjävligt ut. Redan när hon sa att hon skulle testa att göra det på ett annat sätt fick jag en dålig känsla i magen. Varför ska vi byta sätt när det andra alltid har funkat så himla bra? Dum som jag är sa jag ingenting, hon borde ju veta bäst tycker man ju.

När det var klart verkade allt gått bra o ja skuttade hem nöjd och glad. Men när jag kom hem och speglade mig i min egen spegel och med lite mer kritiska ögon var jag genast nere på jorden igen. Det var inte alls som det skulle. Säkert bara jag i hela världen som ser det, men hallå? Det är ju mitt hår, jag ska gilla det. Jag vart så sur o besviken att jag slängde mig i sängen o drog täcket över huvudet. Det var skönt.

Jag vaknade två timmar senare och låg kvar en stund o funderade över hur jag skulle rädda dagen. Partykänslan satt inte riktigt på plats. Tanken slog mig att jag kanske skulle gå ner till grannen o sola. Men nej. Jag kommer aldrig mer kunna njuta av det. Det är farligt. Har solat jättelite sista tiden, men nu kommer det bli ännu mindre. Jag vill ha riktig sol. Och efter flera år av olika metoder har äntligen mina ben blivit fina! Mamma sa att det mycket möjligt kunde varit stress-relaterat. Kan stämma, men betyder det då att jag varit stressad sen jag var barn?(!) Hur som helst är jag bara glad att kunna gå barbent och vara stolt!

När jag började fundera på vad jag skulle ha på mej kom jag till min förskräcklese på att jag som vanligt inte hade något att ha på mig till kvällen! På med kläderna och ut på stan.. hrm.. "stan". Vera eller Jc.. Hade lite tur och unnade mig även ett läppglans, bara för jag var så ful i håret. Hemma sen igen fick jag för mig att jag skulle locka håret.

Hej-jag-heter-Sara-och-jag-är-tidsoptimist.

Resultatet blev tjusigt. Över all förväntan. Dani kom till slut äntligen hem. Fast vi flyttade fram allt i en timme slutade det ändå med att vi fick springa till tåget i regnet. Men det gjorde ingenting, det var roligt. Karin och Armin var ändå inte där när vi kom så vi började själva. Det var mysigt. Älsklingen o jag satt o drack drinkar. Det gör vi alldeles för sällan! Men det ska vi ändra på nu. Det är aldrig försent för något. Tills slut var alla samlade och vi begav oss mot Platens. Gratis i baren, jag offrade halva mitt liv för lite gratis sprit och efter ytterliga några glas saft och ett x-antal shirri-shots var lyckan total.

En kväll som kan komma att bli svårslagen. Och när jag ändå är igång vill jag passa på att tacka min trogna vän Resorb som alltid hjälper mig dagen efter. Ont i skinnet får jag ändå, så det har inte med vätskebrist att göra.

I går var det jag och Macke som jobbade. Från hjärtat, det var länge sen jag var så bra på jobbet. 1.52 i ppk =) Jag är iaf nöjd. Visserligen gick det riktigt dåligt idag, 1.08 tror jag det blev. Jävla söndag, det är en klaga-byt-och-retur-dag. Jag vet att vi inte kommer vinna, men det funkar och det blir fan så mycke roligare om man försöker.

* ** *Orka medelålders människor som tränger sig in på tåget som en 6-åring i matkön. ORKA egoistiska typer som sätter sin väska på sätet brevid och inte ens fundera på att flytta på den när det är fullt överallt. Orka människor som inte ser en i ögonen. Orka bli förbannad för en världslig sak.* ** *

Ibland blir jag bara så trött på folk.

"Ska vi dra Hej"

ps. Anna, det är fixat nu, jag gjorde det själv. Mycke nöjd.

WC-tankar och nära döden

Att det kan vara så skönt att bara få komma bort ett tag. En hel-dag i Stockholm gjorde mig susen. Men det vart inte så mycke shoppat som jag hade laddat för. Både bra och dåligt antar jag. Jag lämnade Dani på ett fik med John, så jag kunde dra runt lite själv. Jag trivdes som fisken i vattnet, men jag hade ändå hela tiden en konstig känsla i kroppen. Jag var inte riktigt mej själv, det påminde lite om nån blandning mellan att vara full och att ha jättehög feber.

Som att jag inte var med mig själv, min kropp var som vanligt men som att jag inte riktigt orkad hänga med. Skumt. När det började närma sig hemfärd hände det. Det var första gången som jag var riktigt riktigt rädd för min egen skull. Jag gick omkring där i min lilla dimma när jag helt plötsligt kände att jag inte hade någon känsel i min högra arm. Från armbågen och ända ut i fingertopparna. Nej, den sov inte. Man vet ju hur det känns när en kroppsdel sover. Det här var något annat, jag fick nästan inte kontakt med den, helt borta. Jag blev jätterädd såklart. Dani gjorde ju vad han kunde för att jag skulle bli glad och försöka tänka på nåt annat. Men det gick inte så bra.. Vi masserade och nöp, försökte med allt, men inget hjälpte. Det tog flera minuter innan jag började känna mig normal i armen igen, fingrarna var fortfarande lustiga och tummen helt borta. Det var sjukt att ta på och klämma på sin egen hand utan att känna något..

När jag till slut trodde allt var över blev det likadant på högersidan av tungan och gommen.

Efter det där ville jag bara åka hem. Kände mej typ hög i bilen.

Så skumt... Hoppas det inte händer igen.

Vi åt lunch på Kungshallen. Som vanligt efter en måtid är det ju rätt så naturligt att vilja besöka en toalett, så det gjorde jag. 5 kr kostade det. Det var kö. Jag vet inte vad som är normalt, men i min värld iaf, så är man snäll mot varandra, när man går ut från en toa och ser att det är kö så håller man upp dörren åt den som kommer efter, så personen i fråga inte ska behöva betala. För mig är det så självklart så jag har fortfarande inte riktigt smält det som jag nu ska berätta.

När jag står där i kön så sker ju det som jag just förklarat, trevliga medmänniskor håller upp

dörrar åt varandra. Till slut va det min tur, äntligen! Tyvär tittade jag inte på henne alls, hon som kom ut, hon slängde i alla fall upp dörren precis framför mig. Just som jag tog tag i handtaget och skulle ta steget fram vände hon sig om och tryckte igen dörren, mitt framför mig. Och så väste hon med världens ondaste röst (har djävulen en röst så låter den så) "Du får väll betala 5kr som alla andra!" Jag visste inte hur jag skulle reagera. Snopen som fan, men oxå lite skamsen, kanske för att jag tror gott om alla, till o me dom jag aldrig träffat.

Jag kan inte riktigt glömma sättet hon sa det på, hon lixom väste och viskade på samma gång, så det var ju bara jag som hörde henne. Jag är inte arg för att jag fick betala mina 5kr, för det gör jag så gärna. Jag är bara ledsen för att hon faktiskt lyckades krossa det lilla hoppet jag hade kvar för den snälla människan.

Ja o Karin va på klubbkväll på MakeUpStore idag. Jag kom hem med ett läppstift som inte syns och en ögonskugga som ser exakt likadan ut som en jag redan hade. Bra va? Ibland undrar man ju hur det står till där uppe.

Nu ska jag äta pizza.

Undrar vad som va hennes problem egentligen?

i brist på annat

Jag vaknade i natt. Mitt i natten slog jag upp ögonen och kom på att jag nog ska köpa stora glasburkar till köket. Jag ska lägga flingor i en, pasta i en.. Ibland undrar man ju vart man får allt ifrån. Visserligen var det väll en bra idé.

Jag har funderat mycket på det här med att sola. Sola på riktigt asså, ute.Det är ju sånt himla tjat om att man ska sola säkert o bla bla bla.. Sensat var det nu flera sidor om säker solning i nån tidning jag läste. Tänkte att jag skulle läsa det, för alla vet ju faktiskt att solen är lite farlig.

Men jag blev bara ledsen. Här har man gått o längtat efter sommaren i mer än ett halvår,

och så står det att man inte ska sola mellan 11 och 15. Och absolut inte i mer än en halvtimme.

Jaha, det låter ju roligt. Hudcancer har vi väll allihopa ändå.

Jag har så blandade känslor för den här sommaren. Ibland känns det som det kommer bli en bra, inte den bästa, men iaf en bra. Sen nästa stund känns det som det kommer bli den sämsta sommaren ever. Nässja är borta och poolen är trasig. Hur kul kan det bli då? Det skjulle komma någon snubbe o titta på den, man han dök visst aldrig upp. Börjar bli stressigt nu. Tur att huset på Öland är vårat nu! Jag blev töntigt glad när mamma berättade. Det är redan betsämt nu att jag och Dani ska åka dit över midsommar. Jag kommer bo där när jag har semester. Underbart!

Igår var det ju mors dag och vi var hemma hos mormor och morfar.

Det är skönt där. Även om man bara är där några timmar så känner man sig lite starkare efteråt. Fast att det inte var sol så va det ändå ganska varmt. Vi var ute i trädgården och tittade på mormors alla blommor, gungade i deras hamock (heter det så? jag tror att det ordet håller på att dö ut. sorgligt. Fler hamockar till folket!) Ebba o Gustaf gungade på gungan som morfar satt upp i äppelträdet. Visst var jag med sugen, men då hade fan den stackars grenen gått av.

Det var så roligt där när vi var små. Det fanns alltid så mycket att göra.

Och den lilla, lilla lekstugan. Så fin, den ser exakt ut som den alltid gjort. Kan vara så att det är världens minsta lekstuga. 1m bred o 1m lång.

fönstret i lekstugan

fin-fina mössor med fin-fina minnen. Anna känner du igen dom?

Har jobbat ett mini-pass idag. Slutade fem och gick på stan en stund innan jag åkte hem. Köpte en vit klänning och ett svart skärp. Så dumt och onödigt av mig, med tanke på att jag och Dani ska till Stockholm imorn. Otroligt att vi kan vara lediga samma dag! Synd att Ella inte kunde hänga med, nu blir det Dani dom får springa land och rike runt med mig för att shoppa skor.

Jag är inte ensan hemma i lägenheten om dagarna längre. Nisse är här. Vet inte hur länge han ska stanna, men han är rolig. Igår hoppade han upp till oss i soffan. Han spelar bara tuff, jag vet det. Nisse och jag.

Nisse.

Nu måste ja kolla till ugnen, tro det eller ej, man Sara lagar mat!

uppe med tuppen

Att man sover är ju inget som man behöver skämmas över,
ändå blir de alltid likadant om nån ringer o väcker en.

Man svarar o försöker låta så pigg som möjligt (misslyckas ju typ alltid),

personen i luren frågar om man sov, alltid säger man "neeej dåå, jag är vaken"

Men idag hade jag nog på känn att kockan var lite mycke.. Men det blev faktiskt lite sent igår.

Och är man ledig så får man sova.

Nu är det så där, dagen har just börjat (för mig), ledig och jag ser nog ändå fram mot kvällen.

Ska äta nåt, sen ska jag faktiskt grilla mig lite nere hos grannen. Sen en lång dusch på det o sen är jag redo att ge mig ut i natten igen.

Att glömma och förlåta. Att ge en ny chans. Jag är inte den som är den, men det kändes lite som att bli slagen på fingrarna. Men jag håller på Ella, allt händer nog av en anledning.

Det bara måste vara så.

Imorn ska jag leva i en dröm. Vi ska ha beach-tema på jobbet. Så det är bara fram me flipfloppsen o på me kortbyxorna o sen kör vi! Vi ska sälja så det ryker ur kassan! (som vanligt)

Nu ska jag gå o kolla om det verkligen är så tomt i kylen som jag minns det.

Kanske, kanske att det bara var en hemsk dröm.

Så här fina var vi på jobbet.

hoppet

Fast att jag tror att jag har klarat mig rätt så bra, så går jag ändå och tänker på det hela tiden.
När hon sa det där. Jag klarar inte av att ta till mig det.
När jag tänker på det är det som att hela jag blir som förlamad.

Det får inte vara så, det måste bli bra snart, MÅSTE.
Det är som att det jag inte pratar om, det finns inte. Syns inte finns inte, hörs inte finns inte.
Man kan inte prata om nåt som inte har hänt.
Låssas man att det inte finns så kanske det försvinner till slut.

Jag kommer aldrig sluta hoppas.

Att allt ska behöva vändas upp o ner för att man ska ta till sig o vara glad för det man har.
Det blåste idag, men det gjorde inget. Till o me regn är okej.
Solen i ögonen, motvind och skoskav, ändå trivdes jag.

Skoskav och bikinisjukan. Det slår aldrig fel. Dom går hand i hand. Har redan köpt tre =)

Fest i lördags. Det var riktigt roligt. Jag skrattade nog en hel del för jag har som träningsverk i skrattmusklerna. Och när jag vaknade i söndags och masade mig iväg till jobbet var jag glad. Lite svag i benen, yr i huvet, men glad.
För första gången på länge så såg jag livet i det där ljuset igen. Jag såg möjligheterna och jag kände att jag i princip skulle kunna klara vad som helst. Lite svårt att säga om det var 100% äkta eller om jag fortfarande va full. Men hur som helst så va den känslan viktig. Den påminde mig om hur det brukade vara, och jag tänker göra allt jag vill göra. För jag vet att jag kan.

Det var en bra dag på jobbet idag med. Det har alltid känts bra, men nu har det blivit ännu snäppet bättre. Det kommer bli annorlunda i sommar, men det ska bara bli roligt.
På torsdag har vi stängt, det är konstigt. Men skönt, vi ska ut på kvällen. Alla, det ska bli riktigt kul! Blir väll platå som alla andra gånger. Men det gör mig inget alls. Hoppas mina byxor är tillbaka då. Jag saknar dom.

Vi va ute o gick idag. Det var så fint ute! Kände mig lite mesig som blev så töntigt glad av lite blommor o ett par hästar. Min hjärna har inte hunnit ifatt verkligheten än.
Hur som helst så orkade jag knappt upp för trappan när jag kom hem. Jag var helt slut. Men på ett bra sätt. Sen har jag bara suttit här i soffan o gjort ingenting. Eller jo, jag har ju fixat till mina naglar lite, så nu känner jag mig lite tjusigare.

P.S. Shiiit, tänk om jag fotat ett ufo? wow i så fall..

Inte ufot här under, utan jag menar på riktigt.

Tack och hej.

feber-tankar

Aldrig har en månad gått så fort.
Den bara försvan.Våren kom.
Men någon togs ifrån oss.

Jag drömmer mycke nu igen. Det var lugnt ett tag, men nu har det blivit mycke igen.
Barn har jag fått, pratat med döda, grävt upp kistor och gett bort trasiga mikrofoner.

Jag avundas människor som har en plan. Som vet vad dom vill göra, vad dom vill bli.
Jag träffade Anna och Sanna på tåget för någon dag sen.
Fantastiska människor, synd att jag var sjuk. Dom vet vad dom vill o vart dom är på väg.
Men jag?
Jag älskar mitt jobb. Det passar mig utmärkt, jag är lycklig när jag jobbar. Så när blir man då nöjd? Vad är nästa steg?

Anders pratade om ”den helige ande”
Inte den heliga anden som har med gud att göra.
Utan om att tappa tid och rum. Att försvinna in i det man gör, att glömma allt annat för en liten stund. En liten stund som senare visar sig varit flera timmar.
Jag minns jag hade flera.
När jag bodde hemma, jag stängde in mig på mitt rum, läste mina gamla dagböcker, tittade på gamla kort. När jag skulle sova låg jag i sängen i mörkret med min mp3-spelare på högsta volym o drömde mig tillbaka till de där magiska ögonblicken jag aldrig kommer glömma.
I timmar kunde jag bara ligga där och le.

När jag målade. Jag älskade att teckna.
Nu, idag, när jag öppnar mappen och tittar på mina bilder. Dom är underbara, jag älskar dom.
Men jag kan inte för mitt liv begripa hur jag gjorde?
En tanke ..
Varför slutade jag?
Det är tydligt för mig nu att man (eller i alla fall jag) behöver ett ordentligt avslut på saker.
En begravning – självplågeri, men ändå frigörande på nåt sätt.
Att säga hej då.
Människor som hjälpt en i livet, som lämnat avtryck i själen. Att inte få säga tack och farväl.
Jag tänker på det ibland...


Jag är sjuk - men det är en värdslig sak.




"It’s too late to apologize, it’s too late."

Tiden

Torsdagen är förbi nu.
Det var en vacker dag. Fruktansvärt vacker.

Vi plockade våra egna blommor. Jag valde mina egna blommor,
vilda, fria som själva hittat ett hem i jorden.
Det blåste och regnade, och jag fick jord och smuts under naglarna.
Men det gjorde ingenting. Dom luktade underbart. Vackra.
Dom var från mig, till dej.

Aldrig, ALDRIG har jag känt så inom mig som jag gjorde då.
Att se kistan, bilden på dej, ljuset. .

När ska man förstå?
Tiden.... Tiden förstätter ju att gå.

.....I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
Cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time can not erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time can not erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me
I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
I held your hand through all of these years
But you still have all of me.....

My immortal ............ B.Moody/A.Lee

aldrig igen

Det har hänt saker i mitt liv som gjort att det aldrig mer kommer kunna bli detsamma.
Därför kändes även min blogg .. ja kan jag säga tråkig. Gammal och tråkig, som den där gamla tröjan du har inknölad längst in i garderoben.
Den passade mig inte alls helt plötsligt.
Och det var nästan skönt att göra sig av med den.

Jag tog i ett löv igår, ett nyutslaget ljusgrönt löv. Det var som elektriskt.
Kommer allt det här nu som en tröst? Eller var jag så omtöcknad av allt annat att jag bara inte märkte att det var på gång att hända?

Den här torsdagen kommer antagligen bli den jobbigaste dagen i hela mitt liv.
Jag vet att hemska saker händer, men inte mej. Aldrig mej.
Inte i min familj.

Att sen se det svart på vitt. Det tog mig hårt. Det var just vissa ord som gjorde mig illa.
Rubriken, stora feta bokstäver.
DÖDA
Vad är det för ord? Hur kan man ha det som rubrik? Det måste finnas något annat...
Det bara måste det göra. Sen att se namnet, mitt namn. Namnet som i hela mitt lev har betytt trygghet och kärlek. Att SE. En av oss är borta nu.
Hur kan någon man älskar bara vara borta? Inte här.
Oändlig sorg och saknad.
OÄNDLIG.
Det finns inget stopp. Jag, Vi, vi kommer alltid att saknas någon. I all onändlighet.
Du kommer inte komma tillbaka efter ett tag, jag vet ju det.
Men jag har nog ändå någon form av hopp om att du ska komma tillbaka en dag.
Jag lär mig dag för dag hur det egentligen är. Eller gör jag det?
Ibland känns det så lätt, att ja, du är borta men det blir bra snart.
Sen kommer jag lixom på att du ÄR borta, o ingenting kommer någonsin bli bra igen.
Jag har varit ledsen i mitt liv. Men aldrig har jag känt en sån smärta.
Jag kan inte säga vart det gör ont, det gör bara så ont i mej.
Men vart är det då det gör ont? Om jag inte finns? Om jag bara är min kropp?

Vi pratade om allt möjligt för någon dag sen, Taikon och jag.
Helt plötsligt blev jag så ledsen.
Jag grät som ett barn. Svårt att andas.
Han tröstade mig och sa "Är det skönt att det kommer ut nu?"
"Vilket? snoret eller?" svarade jag.
Då märkte jag hur lik jag är min pappa. Jag visste ju mycket väl vad han menade.
Min pappa. Jag kramade om honom i köket.
Det låter konstigt, men det var stort.
Det är som min syster Elin sa "jag har aldrig tröstat min pappa förut.."