Att det kan vara så skönt att bara få komma bort ett tag. En hel-dag i Stockholm gjorde mig susen. Men det vart inte så mycke shoppat som jag hade laddat för. Både bra och dåligt antar jag. Jag lämnade Dani på ett fik med John, så jag kunde dra runt lite själv. Jag trivdes som fisken i vattnet, men jag hade ändå hela tiden en konstig känsla i kroppen. Jag var inte riktigt mej själv, det påminde lite om nån blandning mellan att vara full och att ha jättehög feber.
Som att jag inte var med mig själv, min kropp var som vanligt men som att jag inte riktigt orkad hänga med. Skumt. När det började närma sig hemfärd hände det. Det var första gången som jag var riktigt riktigt rädd för min egen skull. Jag gick omkring där i min lilla dimma när jag helt plötsligt kände att jag inte hade någon känsel i min högra arm. Från armbågen och ända ut i fingertopparna. Nej, den sov inte. Man vet ju hur det känns när en kroppsdel sover. Det här var något annat, jag fick nästan inte kontakt med den, helt borta. Jag blev jätterädd såklart. Dani gjorde ju vad han kunde för att jag skulle bli glad och försöka tänka på nåt annat. Men det gick inte så bra.. Vi masserade och nöp, försökte med allt, men inget hjälpte. Det tog flera minuter innan jag började känna mig normal i armen igen, fingrarna var fortfarande lustiga och tummen helt borta. Det var sjukt att ta på och klämma på sin egen hand utan att känna något..
När jag till slut trodde allt var över blev det likadant på högersidan av tungan och gommen.
Efter det där ville jag bara åka hem. Kände mej typ hög i bilen.
Så skumt... Hoppas det inte händer igen.
Vi åt lunch på Kungshallen. Som vanligt efter en måtid är det ju rätt så naturligt att vilja besöka en toalett, så det gjorde jag. 5 kr kostade det. Det var kö. Jag vet inte vad som är normalt, men i min värld iaf, så är man snäll mot varandra, när man går ut från en toa och ser att det är kö så håller man upp dörren åt den som kommer efter, så personen i fråga inte ska behöva betala. För mig är det så självklart så jag har fortfarande inte riktigt smält det som jag nu ska berätta.
När jag står där i kön så sker ju det som jag just förklarat, trevliga medmänniskor håller upp
dörrar åt varandra. Till slut va det min tur, äntligen! Tyvär tittade jag inte på henne alls, hon som kom ut, hon slängde i alla fall upp dörren precis framför mig. Just som jag tog tag i handtaget och skulle ta steget fram vände hon sig om och tryckte igen dörren, mitt framför mig. Och så väste hon med världens ondaste röst (har djävulen en röst så låter den så) "Du får väll betala 5kr som alla andra!" Jag visste inte hur jag skulle reagera. Snopen som fan, men oxå lite skamsen, kanske för att jag tror gott om alla, till o me dom jag aldrig träffat.
Jag kan inte riktigt glömma sättet hon sa det på, hon lixom väste och viskade på samma gång, så det var ju bara jag som hörde henne. Jag är inte arg för att jag fick betala mina 5kr, för det gör jag så gärna. Jag är bara ledsen för att hon faktiskt lyckades krossa det lilla hoppet jag hade kvar för den snälla människan.
Ja o Karin va på klubbkväll på MakeUpStore idag. Jag kom hem med ett läppstift som inte syns och en ögonskugga som ser exakt likadan ut som en jag redan hade. Bra va? Ibland undrar man ju hur det står till där uppe.
Nu ska jag äta pizza.
Undrar vad som va hennes problem egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar