Tiden

Torsdagen är förbi nu.
Det var en vacker dag. Fruktansvärt vacker.

Vi plockade våra egna blommor. Jag valde mina egna blommor,
vilda, fria som själva hittat ett hem i jorden.
Det blåste och regnade, och jag fick jord och smuts under naglarna.
Men det gjorde ingenting. Dom luktade underbart. Vackra.
Dom var från mig, till dej.

Aldrig, ALDRIG har jag känt så inom mig som jag gjorde då.
Att se kistan, bilden på dej, ljuset. .

När ska man förstå?
Tiden.... Tiden förstätter ju att gå.

.....I'm so tired of being here
Suppressed by all my childish fears
And if you have to leave
I wish that you would just leave
Cause your presence still lingers here
And it won't leave me alone

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time can not erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

You used to captivate me by your resonating light
Now I'm bound by the life you left behind
Your face it haunts my once pleasant dreams
Your voice it chased away all the sanity in me

These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time can not erase

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
And I held your hand through all of these years
But you still have all of me

I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me
I've been alone all along

When you cried, I'd wipe away all of your tears
When you'd scream, I'd fight away all of your fears
I held your hand through all of these years
But you still have all of me.....

My immortal ............ B.Moody/A.Lee

aldrig igen

Det har hänt saker i mitt liv som gjort att det aldrig mer kommer kunna bli detsamma.
Därför kändes även min blogg .. ja kan jag säga tråkig. Gammal och tråkig, som den där gamla tröjan du har inknölad längst in i garderoben.
Den passade mig inte alls helt plötsligt.
Och det var nästan skönt att göra sig av med den.

Jag tog i ett löv igår, ett nyutslaget ljusgrönt löv. Det var som elektriskt.
Kommer allt det här nu som en tröst? Eller var jag så omtöcknad av allt annat att jag bara inte märkte att det var på gång att hända?

Den här torsdagen kommer antagligen bli den jobbigaste dagen i hela mitt liv.
Jag vet att hemska saker händer, men inte mej. Aldrig mej.
Inte i min familj.

Att sen se det svart på vitt. Det tog mig hårt. Det var just vissa ord som gjorde mig illa.
Rubriken, stora feta bokstäver.
DÖDA
Vad är det för ord? Hur kan man ha det som rubrik? Det måste finnas något annat...
Det bara måste det göra. Sen att se namnet, mitt namn. Namnet som i hela mitt lev har betytt trygghet och kärlek. Att SE. En av oss är borta nu.
Hur kan någon man älskar bara vara borta? Inte här.
Oändlig sorg och saknad.
OÄNDLIG.
Det finns inget stopp. Jag, Vi, vi kommer alltid att saknas någon. I all onändlighet.
Du kommer inte komma tillbaka efter ett tag, jag vet ju det.
Men jag har nog ändå någon form av hopp om att du ska komma tillbaka en dag.
Jag lär mig dag för dag hur det egentligen är. Eller gör jag det?
Ibland känns det så lätt, att ja, du är borta men det blir bra snart.
Sen kommer jag lixom på att du ÄR borta, o ingenting kommer någonsin bli bra igen.
Jag har varit ledsen i mitt liv. Men aldrig har jag känt en sån smärta.
Jag kan inte säga vart det gör ont, det gör bara så ont i mej.
Men vart är det då det gör ont? Om jag inte finns? Om jag bara är min kropp?

Vi pratade om allt möjligt för någon dag sen, Taikon och jag.
Helt plötsligt blev jag så ledsen.
Jag grät som ett barn. Svårt att andas.
Han tröstade mig och sa "Är det skönt att det kommer ut nu?"
"Vilket? snoret eller?" svarade jag.
Då märkte jag hur lik jag är min pappa. Jag visste ju mycket väl vad han menade.
Min pappa. Jag kramade om honom i köket.
Det låter konstigt, men det var stort.
Det är som min syster Elin sa "jag har aldrig tröstat min pappa förut.."