WC-tankar och nära döden

Att det kan vara så skönt att bara få komma bort ett tag. En hel-dag i Stockholm gjorde mig susen. Men det vart inte så mycke shoppat som jag hade laddat för. Både bra och dåligt antar jag. Jag lämnade Dani på ett fik med John, så jag kunde dra runt lite själv. Jag trivdes som fisken i vattnet, men jag hade ändå hela tiden en konstig känsla i kroppen. Jag var inte riktigt mej själv, det påminde lite om nån blandning mellan att vara full och att ha jättehög feber.

Som att jag inte var med mig själv, min kropp var som vanligt men som att jag inte riktigt orkad hänga med. Skumt. När det började närma sig hemfärd hände det. Det var första gången som jag var riktigt riktigt rädd för min egen skull. Jag gick omkring där i min lilla dimma när jag helt plötsligt kände att jag inte hade någon känsel i min högra arm. Från armbågen och ända ut i fingertopparna. Nej, den sov inte. Man vet ju hur det känns när en kroppsdel sover. Det här var något annat, jag fick nästan inte kontakt med den, helt borta. Jag blev jätterädd såklart. Dani gjorde ju vad han kunde för att jag skulle bli glad och försöka tänka på nåt annat. Men det gick inte så bra.. Vi masserade och nöp, försökte med allt, men inget hjälpte. Det tog flera minuter innan jag började känna mig normal i armen igen, fingrarna var fortfarande lustiga och tummen helt borta. Det var sjukt att ta på och klämma på sin egen hand utan att känna något..

När jag till slut trodde allt var över blev det likadant på högersidan av tungan och gommen.

Efter det där ville jag bara åka hem. Kände mej typ hög i bilen.

Så skumt... Hoppas det inte händer igen.

Vi åt lunch på Kungshallen. Som vanligt efter en måtid är det ju rätt så naturligt att vilja besöka en toalett, så det gjorde jag. 5 kr kostade det. Det var kö. Jag vet inte vad som är normalt, men i min värld iaf, så är man snäll mot varandra, när man går ut från en toa och ser att det är kö så håller man upp dörren åt den som kommer efter, så personen i fråga inte ska behöva betala. För mig är det så självklart så jag har fortfarande inte riktigt smält det som jag nu ska berätta.

När jag står där i kön så sker ju det som jag just förklarat, trevliga medmänniskor håller upp

dörrar åt varandra. Till slut va det min tur, äntligen! Tyvär tittade jag inte på henne alls, hon som kom ut, hon slängde i alla fall upp dörren precis framför mig. Just som jag tog tag i handtaget och skulle ta steget fram vände hon sig om och tryckte igen dörren, mitt framför mig. Och så väste hon med världens ondaste röst (har djävulen en röst så låter den så) "Du får väll betala 5kr som alla andra!" Jag visste inte hur jag skulle reagera. Snopen som fan, men oxå lite skamsen, kanske för att jag tror gott om alla, till o me dom jag aldrig träffat.

Jag kan inte riktigt glömma sättet hon sa det på, hon lixom väste och viskade på samma gång, så det var ju bara jag som hörde henne. Jag är inte arg för att jag fick betala mina 5kr, för det gör jag så gärna. Jag är bara ledsen för att hon faktiskt lyckades krossa det lilla hoppet jag hade kvar för den snälla människan.

Ja o Karin va på klubbkväll på MakeUpStore idag. Jag kom hem med ett läppstift som inte syns och en ögonskugga som ser exakt likadan ut som en jag redan hade. Bra va? Ibland undrar man ju hur det står till där uppe.

Nu ska jag äta pizza.

Undrar vad som va hennes problem egentligen?

i brist på annat

Jag vaknade i natt. Mitt i natten slog jag upp ögonen och kom på att jag nog ska köpa stora glasburkar till köket. Jag ska lägga flingor i en, pasta i en.. Ibland undrar man ju vart man får allt ifrån. Visserligen var det väll en bra idé.

Jag har funderat mycket på det här med att sola. Sola på riktigt asså, ute.Det är ju sånt himla tjat om att man ska sola säkert o bla bla bla.. Sensat var det nu flera sidor om säker solning i nån tidning jag läste. Tänkte att jag skulle läsa det, för alla vet ju faktiskt att solen är lite farlig.

Men jag blev bara ledsen. Här har man gått o längtat efter sommaren i mer än ett halvår,

och så står det att man inte ska sola mellan 11 och 15. Och absolut inte i mer än en halvtimme.

Jaha, det låter ju roligt. Hudcancer har vi väll allihopa ändå.

Jag har så blandade känslor för den här sommaren. Ibland känns det som det kommer bli en bra, inte den bästa, men iaf en bra. Sen nästa stund känns det som det kommer bli den sämsta sommaren ever. Nässja är borta och poolen är trasig. Hur kul kan det bli då? Det skjulle komma någon snubbe o titta på den, man han dök visst aldrig upp. Börjar bli stressigt nu. Tur att huset på Öland är vårat nu! Jag blev töntigt glad när mamma berättade. Det är redan betsämt nu att jag och Dani ska åka dit över midsommar. Jag kommer bo där när jag har semester. Underbart!

Igår var det ju mors dag och vi var hemma hos mormor och morfar.

Det är skönt där. Även om man bara är där några timmar så känner man sig lite starkare efteråt. Fast att det inte var sol så va det ändå ganska varmt. Vi var ute i trädgården och tittade på mormors alla blommor, gungade i deras hamock (heter det så? jag tror att det ordet håller på att dö ut. sorgligt. Fler hamockar till folket!) Ebba o Gustaf gungade på gungan som morfar satt upp i äppelträdet. Visst var jag med sugen, men då hade fan den stackars grenen gått av.

Det var så roligt där när vi var små. Det fanns alltid så mycket att göra.

Och den lilla, lilla lekstugan. Så fin, den ser exakt ut som den alltid gjort. Kan vara så att det är världens minsta lekstuga. 1m bred o 1m lång.

fönstret i lekstugan

fin-fina mössor med fin-fina minnen. Anna känner du igen dom?

Har jobbat ett mini-pass idag. Slutade fem och gick på stan en stund innan jag åkte hem. Köpte en vit klänning och ett svart skärp. Så dumt och onödigt av mig, med tanke på att jag och Dani ska till Stockholm imorn. Otroligt att vi kan vara lediga samma dag! Synd att Ella inte kunde hänga med, nu blir det Dani dom får springa land och rike runt med mig för att shoppa skor.

Jag är inte ensan hemma i lägenheten om dagarna längre. Nisse är här. Vet inte hur länge han ska stanna, men han är rolig. Igår hoppade han upp till oss i soffan. Han spelar bara tuff, jag vet det. Nisse och jag.

Nisse.

Nu måste ja kolla till ugnen, tro det eller ej, man Sara lagar mat!

uppe med tuppen

Att man sover är ju inget som man behöver skämmas över,
ändå blir de alltid likadant om nån ringer o väcker en.

Man svarar o försöker låta så pigg som möjligt (misslyckas ju typ alltid),

personen i luren frågar om man sov, alltid säger man "neeej dåå, jag är vaken"

Men idag hade jag nog på känn att kockan var lite mycke.. Men det blev faktiskt lite sent igår.

Och är man ledig så får man sova.

Nu är det så där, dagen har just börjat (för mig), ledig och jag ser nog ändå fram mot kvällen.

Ska äta nåt, sen ska jag faktiskt grilla mig lite nere hos grannen. Sen en lång dusch på det o sen är jag redo att ge mig ut i natten igen.

Att glömma och förlåta. Att ge en ny chans. Jag är inte den som är den, men det kändes lite som att bli slagen på fingrarna. Men jag håller på Ella, allt händer nog av en anledning.

Det bara måste vara så.

Imorn ska jag leva i en dröm. Vi ska ha beach-tema på jobbet. Så det är bara fram me flipfloppsen o på me kortbyxorna o sen kör vi! Vi ska sälja så det ryker ur kassan! (som vanligt)

Nu ska jag gå o kolla om det verkligen är så tomt i kylen som jag minns det.

Kanske, kanske att det bara var en hemsk dröm.

Så här fina var vi på jobbet.

hoppet

Fast att jag tror att jag har klarat mig rätt så bra, så går jag ändå och tänker på det hela tiden.
När hon sa det där. Jag klarar inte av att ta till mig det.
När jag tänker på det är det som att hela jag blir som förlamad.

Det får inte vara så, det måste bli bra snart, MÅSTE.
Det är som att det jag inte pratar om, det finns inte. Syns inte finns inte, hörs inte finns inte.
Man kan inte prata om nåt som inte har hänt.
Låssas man att det inte finns så kanske det försvinner till slut.

Jag kommer aldrig sluta hoppas.

Att allt ska behöva vändas upp o ner för att man ska ta till sig o vara glad för det man har.
Det blåste idag, men det gjorde inget. Till o me regn är okej.
Solen i ögonen, motvind och skoskav, ändå trivdes jag.

Skoskav och bikinisjukan. Det slår aldrig fel. Dom går hand i hand. Har redan köpt tre =)

Fest i lördags. Det var riktigt roligt. Jag skrattade nog en hel del för jag har som träningsverk i skrattmusklerna. Och när jag vaknade i söndags och masade mig iväg till jobbet var jag glad. Lite svag i benen, yr i huvet, men glad.
För första gången på länge så såg jag livet i det där ljuset igen. Jag såg möjligheterna och jag kände att jag i princip skulle kunna klara vad som helst. Lite svårt att säga om det var 100% äkta eller om jag fortfarande va full. Men hur som helst så va den känslan viktig. Den påminde mig om hur det brukade vara, och jag tänker göra allt jag vill göra. För jag vet att jag kan.

Det var en bra dag på jobbet idag med. Det har alltid känts bra, men nu har det blivit ännu snäppet bättre. Det kommer bli annorlunda i sommar, men det ska bara bli roligt.
På torsdag har vi stängt, det är konstigt. Men skönt, vi ska ut på kvällen. Alla, det ska bli riktigt kul! Blir väll platå som alla andra gånger. Men det gör mig inget alls. Hoppas mina byxor är tillbaka då. Jag saknar dom.

Vi va ute o gick idag. Det var så fint ute! Kände mig lite mesig som blev så töntigt glad av lite blommor o ett par hästar. Min hjärna har inte hunnit ifatt verkligheten än.
Hur som helst så orkade jag knappt upp för trappan när jag kom hem. Jag var helt slut. Men på ett bra sätt. Sen har jag bara suttit här i soffan o gjort ingenting. Eller jo, jag har ju fixat till mina naglar lite, så nu känner jag mig lite tjusigare.

P.S. Shiiit, tänk om jag fotat ett ufo? wow i så fall..

Inte ufot här under, utan jag menar på riktigt.

Tack och hej.

feber-tankar

Aldrig har en månad gått så fort.
Den bara försvan.Våren kom.
Men någon togs ifrån oss.

Jag drömmer mycke nu igen. Det var lugnt ett tag, men nu har det blivit mycke igen.
Barn har jag fått, pratat med döda, grävt upp kistor och gett bort trasiga mikrofoner.

Jag avundas människor som har en plan. Som vet vad dom vill göra, vad dom vill bli.
Jag träffade Anna och Sanna på tåget för någon dag sen.
Fantastiska människor, synd att jag var sjuk. Dom vet vad dom vill o vart dom är på väg.
Men jag?
Jag älskar mitt jobb. Det passar mig utmärkt, jag är lycklig när jag jobbar. Så när blir man då nöjd? Vad är nästa steg?

Anders pratade om ”den helige ande”
Inte den heliga anden som har med gud att göra.
Utan om att tappa tid och rum. Att försvinna in i det man gör, att glömma allt annat för en liten stund. En liten stund som senare visar sig varit flera timmar.
Jag minns jag hade flera.
När jag bodde hemma, jag stängde in mig på mitt rum, läste mina gamla dagböcker, tittade på gamla kort. När jag skulle sova låg jag i sängen i mörkret med min mp3-spelare på högsta volym o drömde mig tillbaka till de där magiska ögonblicken jag aldrig kommer glömma.
I timmar kunde jag bara ligga där och le.

När jag målade. Jag älskade att teckna.
Nu, idag, när jag öppnar mappen och tittar på mina bilder. Dom är underbara, jag älskar dom.
Men jag kan inte för mitt liv begripa hur jag gjorde?
En tanke ..
Varför slutade jag?
Det är tydligt för mig nu att man (eller i alla fall jag) behöver ett ordentligt avslut på saker.
En begravning – självplågeri, men ändå frigörande på nåt sätt.
Att säga hej då.
Människor som hjälpt en i livet, som lämnat avtryck i själen. Att inte få säga tack och farväl.
Jag tänker på det ibland...


Jag är sjuk - men det är en värdslig sak.




"It’s too late to apologize, it’s too late."