nejmen hej, det är ju jag!

Det var länge sen jag skrev. Fy, jag är såååå dålig. Men tiden lixom bara rinner iväg. Dagarna går i 120, och jag har flera gånger nu kommit på mig själv att jag inte stannar upp förns jag ser mig själv i badrumsspegeln på kvällarna när jag ska borsta tänderna. "nejmen hej, det är ju jag!"

Jag har börjat drömma så mycket igen. Ett tag va det lugnt, ja trodde nästan min hjärna slutat arbeta. Men så fel. Den kör på högvarv på nätterna. Kul att skratta åt sina galna drömmar. Men jobbigt när man vaknar mitt i natten och är helt livrädd. Damn.. Varför mardrömmar?

Jag kommer alltid ihåg vad jag drömt på morgonen, och tänker att det här måste jag komma ihåg. Men sen börjar dagen, o den flyter på rutin. O sen är drömmen som bortblåst.

Två som jag iaf minns.

Drömde att vi skulle flytta. Att älskling hittat en annan lägenhet som han ville ha. Jag vet inte varför jag gick med på det. För jag ville inte! Jag grät, och jag va skitlessen, ja ville inte flytta! Ja älskar våran lägenhet!

Så va det en sån där riktigt verklig dröm, ni vet, som när man vaknar, man måste ligga kvar o fundera ett tag på om det verkligen har hänt eller inte. Den var om han oxå. Blev så förvånad, för jag har inte ens tänkt så mycke på det den sista tiden.

Hela min familj stod i någons hall och pratade, kusinerna va där med. Jag kom in till dom. Och där står han. Snett till höger om mig. Alla pratar, han pratar, han skrattar, alla skrattar. Jag är tittar på mamma, hon är som vanligt, pappa oxå. Han oxå. Vad är det här? Var allt bara en dröm? Eller har jag missuppfattat allt? Låg han kanske bara i koma, och så har han vaknat upp nu? Men varför har ingen sagt nåt? Alla dessa frågor fanns kvar när jag vaknade i ett ryck. Och jag kunde fortfarande höra hans röst.

Annars så, i den riktiga världen, i den vakna världen som jag lever i på dagarna så rullar allt på nästan för bra för att vara sant. Och mycket väntat, då kommer det smygande. Den lilla djävulen som bor på min vänstra axel. När saker och ting går för smärtfritt vaknar han till liv och viskar saker i mitt öra. Jag vet att han till viss del har rätt. Men jag vet ju inte vart jag ska så det känns bara svårt. Men jag vet att när det väl har börjat växa där inne, så kommer det till slut att ske. Jag väntar med spänning på nästa steg!

Igår så spenderade jag faktiskt lite kvalitetstid med Malin (alias Bull). Det blev hand-shopping på åhléns, pizza i Boxholm och när hon till slut åkte hem hade hon jäkligt mycke snyggare naglar än när hon kom.

Malin, våra minnen. Asså. Det finns inte ord. Det är lite komiskt ändå. Dom flesta åker till Australien och kors o tvärs över jorden för att få uppleva lite äventyr.

Inte vi.

Vi åkte till Bredaryd.

Det gör så ont! För det går inte att sätta ord på det.

Jag kommer åka förbi där på måndag. Och tro mej, det är med sjukt blandade känslor och med längtan i blicken som jag rullar förbi:

Sunes mack- där pop-bilen fick stå i flera dagar.

Bambu - med sötsur sås brevid

Ica nära- felix kom aldrig hem till oss

Jobbet- jag minns forfarande exakt hur det lät när man slog av larmet kvart i sex på morgonen, hur kallt det var i frysen, hur det luktade, Fely, åh Fely, jag kommer aldrig glömma när vi dansade till love generation i köket halv ett på natten, frukost med Norma, ölskola med Petra, Viktor, vars högsta önksan var att kunna sjunga, Whiskey-kungen Helena, nyårsfesten. Sist men inte minst. Värnamo.

Nej, nu känner jag mig helt tom. Antar att det är dax för den obligatoriska Hej-det-är-ju-jag-stunden framför badrumsspegeln.