all of me

Jag har funderat mycket på när det blev annorlunda. När jag slutade kämpa för att bli förstådd lixom. Svårta att sätta ord på det. Men förr var det alltid så viktigt för mig att andra skulle förstå mig, och på nåt sätt förstå mitt sätt att leva.
Jag ville alltid förklara mig för att jag valt som jag valt.

Men nu, det senaste året har jag inte orkat. Inte ens i det minsta, mest obetydliga samtal har jag orkat förklara hur jag egentligen menat om någon missförstått mig. Istället blir jag bara tyst. Tyst, och suckar för mig själv. Kanske trött på att alltid behöva förklara sig, trött på att alltid behöva ha en anledning.

Det slog mig mest då, den där dagen när jag skulle få åka med dig hem. Du skulle ju ändå åt det hållet. Jag tycker om att vara med dej. Det är ju självklart! Du är ju en av mina bästa vänner.
Just därför stack det till i mitt hjärta. Jag mindes alla gånger jag skjutsat runt på dej. Åkt och hämtat dej, skjutsat hem dej, (och hej, det är inte ens på vägen). Jag kan inte minnas att jag bett dej en enda gång. Du är ju min vän, som familj, min inre krets. Har du bara glömt det? Eller ännu värre, tar du(ni) det för givet? Jag ville försvara dej från min onda sida och tänkte att du bara glömt, inte tänkt på det. Men just att du bad mig, det är ju ett bevis nog på att du är medveten om det. Det är samma sak för mig som för dig. Men du struntar i det?

En annan sak som kan skrämma mig är att vi är vuxna nu. Jag blir inte arg för samma saker som för tre år sen. Jag hänger inte upp mig på sånt. Döden känns mer nära och jag tänker inte kasta iväg tiden på saker som känns sådär halvbra och kanske rent ut sagt obekväma. Jag accepterar att man väljer olika. Människor är olika och behöver olika saker. Det hände något liknande förra sommaren. Visst blev jag lite ledsen för stunden. Men det var ju för att även du var/är min inre krets, och jag ville ha dig där. Du kom inte av någon halvluddig orsak. Okej, det var synd. Vi som skulle haft så kul. Men so what? Du är min vän och jag älskar dig för den du är. För dom besluten som du väljer att ta.

Vem har bestämt att det måste vara så jävla komplicerat?

Skillnaden från förr är den att jag inte längre säger någonting.

Men på nåt sätt så tar jag alltid för givet att man ska få något tillbaka. Inte mycket, men nåt.

Jag vet att jag går och bär på det. Jag vet att jag kanske skulle behöva gråta mer.
Men inte för min skull, mer för deras. Jag vill lixom inte tänka på det, för det spelar ju ingen roll hur ledsen jag är för det, så finns det alltid dom. Och dom känner samma sak som jag fast gånger 10. Och låssas jag att jag inte känner nåt så kan ju inte dom må så dåligt.
Det är som ett hål. Ett jättehål som vill ha en förklaring. En förklaring som jag vet aldrig kommer komma. Och däför känns hålet ännu större, och det finns nog ingen botten.
_______________________________________________

Jag är så trött så jag är yr i huvet. Men det är ingen idé. Jag kommer inte kunna sova nu.
Tänker på allt jag måste hinna göra på jobbet imorn.

Visst är det konstigt hur man bara skakar av sig allt det positiva?
Max i tre sekunder kan man hålla kvar det och le.
För jag log verkligen. Såg säkert ut som ett fån.
Men jag vet att det var äkta, och det värmde.
Men nu känns det så långt borta. Som det aldrig hänt. Nånsinn.

grått, grått

Vilket skämt,

vilken jävla skitsommar.

Helt från hjärtat. Den suger.

Längtar till Thailand. Synd att det ska vara så långt kvar.

Men jag vet att jag kommer njuta av det mer än något annat.

Som det ser ut nu kan det bli tre veckor ist för två =)

Jag är inte den som är den.

Kom nyss hem från en antikrunda med Elin och Anna.

Shit vad bra saker jag hittade, ett sånt där symaskinsbord som jag velat ha jättelänge!

Mycke nöjd!!

Tråkigt att det blev så här då,

men om man ska se det komiska i det hela så pratade jag och emma om

vad vi skulle säga för att inte göra någon besviken. Efter några idéer kom vi ändå fram till

att sanningen skulle vara bäst. Så jag gick på det.

Där fick jag.

Smack rakt i ansiktet.

Men som sagt, nu vet jag det.

Vita lögner är kanske nåt jag ska börja använda mig av oftare.

Hur som helst. Nu ska jag dra mig ner till grannen och sola. För nej, här i Sverige får man ju ingen sol. Sen blir det väll att duscha o leta reda på nåt i garderoben.

Dagens ros går till Macke för att han har jobbat själv hela dagen utan rast.

_________________________________________________________

Otroligt att jag är klar i tid!

Nu sitter jag bara o äntar på att tiden ska gå.

Kan inte bestämma vilka skor jag ska ha,... hmm..

Höga eller låga?

Jag är ledsen, men jag svarar inte när man ringer från skyddat nr heller. Jag blev skadad en gång, och jag tror det aldrig kommer släppa.

Jag hatar den människan som tog sig friheten att gå in i danis bil och ta alla mina cd skivor. Lärde inte din mamma dej skillnaden på ditt och mitt?? Musik som jag samlat på mig under ta mej fan ett helt liv bara försvann. Musik som betyder så ovärderligt mycke för mig, men inte ett smack för dig. Du har säkert redan slängt dom. Det gör ont i mig.

Du har ingen aning om vad det var du egentligen tog. Och jag hatar dej för det.

Nu är det dax att packa väskan.

Är det bara jag som har med mig allt jag äger för en kväll?

Jag älskar att vara kvinna =)

regn

Hur mycke regn finns det?

Någon gång måste det ju ta slut?

Eller?