Det var ju inte såhär det skulle vara, det var inte såhär det skulle bli.
Världen är upp och ner o man kämpar för att hitta fotfästet. Det gamla kommer aldrig mer funka. Nu måste man hitta ett nytt ställe att stå på. Huvet ner o fötterna upp. Eller va det tvärtom?
Jag kommer på mig själv med att snacka så jävla mycke. Inget vettigt kommer ur min mun. Men vad spelar det för roll? Jag blir besviken på mig själv. Jag vill inte vara en sån. Varför måste man ha så mycket känslor? Har alla lika mycke eller har vissa mer än andra?
En mamma kom in på jobbet med sin bebis. Ungen ligger i vagnen och skriker, skriker för sitt liv, får ingen luft. Mamman rör inte en min, hon går och tittar på kläder. Efter 30 min samma sak, hon rör fortfarande inte en min. Jag måste gå in på lagret för att inte börja gråta själv. Det skär i mitt hjärta. Det gör så jävla ont. Hade sån god lust att ta tag i kvinnan och bara skaka om henne o be henne att ta hand om sitt barn. Jävla idiot.
