all of me

Jag har funderat mycket på när det blev annorlunda. När jag slutade kämpa för att bli förstådd lixom. Svårta att sätta ord på det. Men förr var det alltid så viktigt för mig att andra skulle förstå mig, och på nåt sätt förstå mitt sätt att leva.
Jag ville alltid förklara mig för att jag valt som jag valt.

Men nu, det senaste året har jag inte orkat. Inte ens i det minsta, mest obetydliga samtal har jag orkat förklara hur jag egentligen menat om någon missförstått mig. Istället blir jag bara tyst. Tyst, och suckar för mig själv. Kanske trött på att alltid behöva förklara sig, trött på att alltid behöva ha en anledning.

Det slog mig mest då, den där dagen när jag skulle få åka med dig hem. Du skulle ju ändå åt det hållet. Jag tycker om att vara med dej. Det är ju självklart! Du är ju en av mina bästa vänner.
Just därför stack det till i mitt hjärta. Jag mindes alla gånger jag skjutsat runt på dej. Åkt och hämtat dej, skjutsat hem dej, (och hej, det är inte ens på vägen). Jag kan inte minnas att jag bett dej en enda gång. Du är ju min vän, som familj, min inre krets. Har du bara glömt det? Eller ännu värre, tar du(ni) det för givet? Jag ville försvara dej från min onda sida och tänkte att du bara glömt, inte tänkt på det. Men just att du bad mig, det är ju ett bevis nog på att du är medveten om det. Det är samma sak för mig som för dig. Men du struntar i det?

En annan sak som kan skrämma mig är att vi är vuxna nu. Jag blir inte arg för samma saker som för tre år sen. Jag hänger inte upp mig på sånt. Döden känns mer nära och jag tänker inte kasta iväg tiden på saker som känns sådär halvbra och kanske rent ut sagt obekväma. Jag accepterar att man väljer olika. Människor är olika och behöver olika saker. Det hände något liknande förra sommaren. Visst blev jag lite ledsen för stunden. Men det var ju för att även du var/är min inre krets, och jag ville ha dig där. Du kom inte av någon halvluddig orsak. Okej, det var synd. Vi som skulle haft så kul. Men so what? Du är min vän och jag älskar dig för den du är. För dom besluten som du väljer att ta.

Vem har bestämt att det måste vara så jävla komplicerat?

Skillnaden från förr är den att jag inte längre säger någonting.

Men på nåt sätt så tar jag alltid för givet att man ska få något tillbaka. Inte mycket, men nåt.

Jag vet att jag går och bär på det. Jag vet att jag kanske skulle behöva gråta mer.
Men inte för min skull, mer för deras. Jag vill lixom inte tänka på det, för det spelar ju ingen roll hur ledsen jag är för det, så finns det alltid dom. Och dom känner samma sak som jag fast gånger 10. Och låssas jag att jag inte känner nåt så kan ju inte dom må så dåligt.
Det är som ett hål. Ett jättehål som vill ha en förklaring. En förklaring som jag vet aldrig kommer komma. Och däför känns hålet ännu större, och det finns nog ingen botten.
_______________________________________________

Jag är så trött så jag är yr i huvet. Men det är ingen idé. Jag kommer inte kunna sova nu.
Tänker på allt jag måste hinna göra på jobbet imorn.

Visst är det konstigt hur man bara skakar av sig allt det positiva?
Max i tre sekunder kan man hålla kvar det och le.
För jag log verkligen. Såg säkert ut som ett fån.
Men jag vet att det var äkta, och det värmde.
Men nu känns det så långt borta. Som det aldrig hänt. Nånsinn.