Thai tur o retur på 8 timmar

Äntligen söndag (?) Åh. härliga söndag. Jag är faktiskt ledig idag, men det känns som det kvittar. Det finns ju ändå ingenting att göra på söndagar. Alla jobbar. Mamma o pappa e på Öland, så hem till Solberga kan jag inte heller åka. Alldeles tomt. Men dom borde komma hem i eftermiddag. Kanske åker dit sen. Jag är sugen på en promenad. Helst i skogen då, med min vovve.

Drömde ju såklart konstigt i natt igen. Den här natten var jag och Malin i Thailand. Vi bodde i husvagn på en typ öde strand. Stranden va jättefin, och det fanns två solstolar. Till oss lixom. Vilken tur! När vi skulle lägga oss till rätta för att steka i solen kom jag på att jag hade glömt min Ipod hemma! Jag grät nästan. Men sen kom vi på att Malin hade ju sin, och vi hade ju dagen innan lagt in alla mina låtar på hennes. Så jag behövde inte gråta. Det löste sig ju ändå! Det var så fint, men solen tog lixom inte. Jag blev sur. Jag gick in i husvagnen, nu bodde det massor med folk där. Vi skulle åka en sväng, men det var skugga överallt, så ja blev sur igen o ville åka tillbaka till stranden och solen. När vi kom tillbaka stod mamma, pappa, ebba och gurra där. Dom hade letat efter mig hela dagen. Men nu skulle dom åka hem. Dom skulle flyga från en flygplats där planen lyfte som i en spiral. Som när man ska ner från högsta våningen i ett parkeringshus, fast flygplanen åkte uppåt. Dom skulle nog inte mellanlanda, då kom jag på att vi inte heller gjort det, fast dom sagt att vi skulle. Det var tydligen bara 10 personer i turkiet som skulle gå på (?) så dom hade kommit fram till att det inte va värt att landa för att plocka upp dom. Sen var vi, jag, malin och älskling på en annan strand, den på Kos. Det var kväll och husvagnen var borta. Så vi somnade på stranden.

Inte konstigt att jag är så trött på dagarna ibland. Jag har ju fullt upp på nätterna.

Nu kurrar det i magen. Undrar just vad jag ska stoppa i den.. hmm.. lagade visserligen köttfärssås till ett helt basketlag igår, men det hade ja tänkt ha som matlåda(or) i veckan. Kanske slänger ihop en sallad. Hej dagens I-lands problem.

Blä, vad rastlös jag är!! Har verkligen ingenting att göra! Lägenheten är städad, den riktigt glänser (ska ni våldgästa mig så gör det idag), alla kläder är tvättade, och jag har till o me rensat, vikt om och sorterat alla garderober. Ibland förvånar man sig själv, för håll i dej, det kommer mer. Förra veckan lämnade jag tillbaka en hyrfilm i tid, på rätt dag!! DET är stort. Och idag bad Emma mig om en tjänst, och jag fixade det direkt! Annars brukar jag ju "fixa det sen".

Jag vill ha mat.

nejmen hej, det är ju jag!

Det var länge sen jag skrev. Fy, jag är såååå dålig. Men tiden lixom bara rinner iväg. Dagarna går i 120, och jag har flera gånger nu kommit på mig själv att jag inte stannar upp förns jag ser mig själv i badrumsspegeln på kvällarna när jag ska borsta tänderna. "nejmen hej, det är ju jag!"

Jag har börjat drömma så mycket igen. Ett tag va det lugnt, ja trodde nästan min hjärna slutat arbeta. Men så fel. Den kör på högvarv på nätterna. Kul att skratta åt sina galna drömmar. Men jobbigt när man vaknar mitt i natten och är helt livrädd. Damn.. Varför mardrömmar?

Jag kommer alltid ihåg vad jag drömt på morgonen, och tänker att det här måste jag komma ihåg. Men sen börjar dagen, o den flyter på rutin. O sen är drömmen som bortblåst.

Två som jag iaf minns.

Drömde att vi skulle flytta. Att älskling hittat en annan lägenhet som han ville ha. Jag vet inte varför jag gick med på det. För jag ville inte! Jag grät, och jag va skitlessen, ja ville inte flytta! Ja älskar våran lägenhet!

Så va det en sån där riktigt verklig dröm, ni vet, som när man vaknar, man måste ligga kvar o fundera ett tag på om det verkligen har hänt eller inte. Den var om han oxå. Blev så förvånad, för jag har inte ens tänkt så mycke på det den sista tiden.

Hela min familj stod i någons hall och pratade, kusinerna va där med. Jag kom in till dom. Och där står han. Snett till höger om mig. Alla pratar, han pratar, han skrattar, alla skrattar. Jag är tittar på mamma, hon är som vanligt, pappa oxå. Han oxå. Vad är det här? Var allt bara en dröm? Eller har jag missuppfattat allt? Låg han kanske bara i koma, och så har han vaknat upp nu? Men varför har ingen sagt nåt? Alla dessa frågor fanns kvar när jag vaknade i ett ryck. Och jag kunde fortfarande höra hans röst.

Annars så, i den riktiga världen, i den vakna världen som jag lever i på dagarna så rullar allt på nästan för bra för att vara sant. Och mycket väntat, då kommer det smygande. Den lilla djävulen som bor på min vänstra axel. När saker och ting går för smärtfritt vaknar han till liv och viskar saker i mitt öra. Jag vet att han till viss del har rätt. Men jag vet ju inte vart jag ska så det känns bara svårt. Men jag vet att när det väl har börjat växa där inne, så kommer det till slut att ske. Jag väntar med spänning på nästa steg!

Igår så spenderade jag faktiskt lite kvalitetstid med Malin (alias Bull). Det blev hand-shopping på åhléns, pizza i Boxholm och när hon till slut åkte hem hade hon jäkligt mycke snyggare naglar än när hon kom.

Malin, våra minnen. Asså. Det finns inte ord. Det är lite komiskt ändå. Dom flesta åker till Australien och kors o tvärs över jorden för att få uppleva lite äventyr.

Inte vi.

Vi åkte till Bredaryd.

Det gör så ont! För det går inte att sätta ord på det.

Jag kommer åka förbi där på måndag. Och tro mej, det är med sjukt blandade känslor och med längtan i blicken som jag rullar förbi:

Sunes mack- där pop-bilen fick stå i flera dagar.

Bambu - med sötsur sås brevid

Ica nära- felix kom aldrig hem till oss

Jobbet- jag minns forfarande exakt hur det lät när man slog av larmet kvart i sex på morgonen, hur kallt det var i frysen, hur det luktade, Fely, åh Fely, jag kommer aldrig glömma när vi dansade till love generation i köket halv ett på natten, frukost med Norma, ölskola med Petra, Viktor, vars högsta önksan var att kunna sjunga, Whiskey-kungen Helena, nyårsfesten. Sist men inte minst. Värnamo.

Nej, nu känner jag mig helt tom. Antar att det är dax för den obligatoriska Hej-det-är-ju-jag-stunden framför badrumsspegeln.

så synd

Hur är det möjligt? Hur kan man stå mitt i ett hav av kläder, men ändå inte ha NÅGONTING att ha på sig? Hur tusan är det möjligt? Usch.. det är jobbigt.

Sen sist har jag hunnit samla på mig tre förklaringar till varför jag ibland kan känna mig rädd för främmande männiksor.

1. På vägen hem från jobbet en dag mötte jag en äldre man. Han gick på andra sidan gatan, tänkte inte så mycke på honom, mer än att han såg lite vilsen ut. När han fick syn på mig fick jag en känsla av att han skulle fråga om vägen eller nåt sånt. Så jag tittade på honom. När han kom fram till mig började han snacka tyska. (jag är jättedålig på tyska) Men av det lilla jag förstod så ville han ge mej en gratis massage, och om jag inte orkade gå dit, så kunde han bära mig. Hjälp! Jag var snabb därifrån.

2. På vägen till jobbet igår fick jag syn på ett par skor. Inte trasiga, inte slitna. Dom bara låg där. Skumt.. Tre meter bort ligger en matlåda med sallad, en banan och en påse med en brödbit. Alla som går förbi tittade frågandes på varandra. Det var konstigt. Jag kan fortfarande inte riktigt släppa det. "oj, jag tappade visst båda mina skor.." - rycker på axlarna och går vidare eller?

3. Oxå igår kom det in en man i butiken. Såg direkt att han inte hörde hemma där. Han går fram och frågar om vi vet någon stans där man kan köpa erotiska leksaker. Urk, förklarade vägen till Lustgården, och när han skulle gå sa han "men där har dom lite trevliga saker asså?" Jag tror det sa jag, har inte varit där inne. Då tittade han på mig över sina glasögon och log det mest motbjudande leendet och så "åh jo, det har du nog visst vart"

Min slutsats av veckans händelser är.
Jag förstår inte.

Det är så synd, att man faktiskt ska behöva känna sig rädd ute bland folk. Det är SÅ sorgligt att man faktikst som tjej blir begränsad att gå vart man vill efter att det blivit mörkt. Det är så JÄVLA synd om de goda och snälla människorna där ute att man faktiskt inte kan lita på någon.
Men det är SÅ coolt, att man kan känna det i magen.

Nu ska ja iväg o jobba lite. Imorn är det dax. Men det spelar ingen roll hur det går, för jag har redan vunnit.

funderingar

Vissa dagar tänker man mer än andra, idag har det nog varit en sån dag.
För det första så har jag varit så himla trött hela dagen. Men mest i ögonen. Så trötta var dom, att jag nästan inte ens orkade hålla dom öppna. Helst av allt hade jag viljat lägga mig inne på lagret och sova. Men så kan man ju inte göra. (kan man inte?) Har tänkt mycke på ögonen idag, att mina rinner väldigt lätt. Ni vet om man cyklar jättefort så rinner dom ju. Men mina rinner bara jag går normalt. Det är jobbigt.
Linn påstod att det kunde bero på att man har för stora tårkanaler, och att det lixom blåser på dom och dom blir torra. Tja, den förklaringen dög för mig. Sen som det är sant eller inte, det är mindre viktigt, bara jag och min hjärna kan acceptera den så är det okej för mig.

En helt annan "på-tal-om-ögon-tanke" som slog oss idag var om.. Oj, hur ska jag lägga upp det här. Om man dör, och av någon anledning blir liggandes i solen, blir man solbränd då? För i så fall, om det finns en zoo-planet, där djuren betsämmer och männsikan är djur, så kanske dom vill ha människo-skinn jackor, och då borde det ju vara så att dom måste smörja in dom med solkräm(?) (okej, ja kanske va lite trött i hjärnan oxå, men jag såg det verkligen framför mig
"jag har bränt skinnjackan lite, vad har du för solskyddsfaktor på din?"

Hur som helst så har jag nu kommit fram till att nej, man blir nog inte solbränd. Frågade även Arwid vad han trodde, han trodde man ruttnade bara. Han hade någon teori, men jag och min hjärna köpte den inte riktigt. Sorry.

För att byta ämne en gång till så måste jag se ut som 14 eller nåt. Det finns bevis.
1. Jag får alltid visa legg, ALLTID, inga undantag! Som det där stället som vi alltid går till, vi va ett helt gäng, alla slinker in, utom jag.

Vakten: -Har du legitimation?
Jag: -Ja (gräver i väskan, hittar körkortet, ger det till honom och ser att det är samma vakt som alltid frågar om det, salongsberusad och irriterad som jag va sa
Jag: - Tror du att jag är 17? Ser jag ut som 17? DU kollar alltid leg på mej och jag är FORTFARANDE 21!!

Han mumlade nåt om att man inte kan känna igen alla. Damn,, ja ångrade mig redan i trappen. Åh, varför kan jag aldrig tänka innan jag slänger ur mig saker. Nu lär han nog komma ihåg mig iaf... Tyvärr.. av lite fel anledning.
Jag är ju snäll, egentligen. (och jag är ju inte ens 21 än, kändes ju bara sååå bra just då)

2. En utländsk lastbils snubbe stannade mig på vägen hem för ett par veckor sen. Han fråga om vägen til nåt ställe. Jag gjorde mitt bästa och inanna han gick sa han "Du kommer bli snygg när du blir stor." Ja hallå ja? När blir man stor då?

3. Fick mail av en okänd man som skrev "hej :) hehe du ser ut som en liten flicka sara!"
Jag ska ta tag i det här.
Har för övrigt impulshandlat både nya stövlar och en väska. Nu är det bara vinter-vinter jacka som saknas, sen skiter jag i hur många grader det är.

För det är jävligt långt till nästa vår.