Jag är så trött.
Sitter i köket o väntar på riset som kokar. Jag är så himla trött.
Jag kommer somna så fort ja fått mat i magen.
Idag fick jag en tankeställare.
En äldre dam kom in till jobbet o ville ha hjälp me en jacka.
Det fixar jag! Men guuud vad hon pratade.
Hon va två år från 90. Hon sa att hon kom från doktorn o att hon inte hade mycket tid kvar att leva. Hon var så lessen. Hon till o me grät.
"Ta vara på livet, för det går så fort min vän, men jag har haft kul, det ska du veta. Och inte många vänner har jag kvar här. Min lunga är så svag, men ja ska promenera ändå"
Ja, hur och vad säger man till nån som ska dö snart? Lätt att hon skulle unna sig en snygg jacka iaf. Men hon sa att hon inte skulle samla på sig mer skit, att hon slängde massor varje dag. Som för att städa undan efter sig. Städa undan efter sitt liv?
Nej, det var rätt jobbigt. Nån stans i mig hade ja lixom fått för mig att när man blev gammal/äldre så skulle man på nåt sätt acceptera att man ska dö, att man skulle ta det ganska fint. Hon var så himla lessen. Verkligen.
Jag hittade en jacka till henne, men ja fick hjälpa henne med dragkedjan. Hon kunde inte själv. Ärmarna var lite långa, vi vek upp dom.
När blir man äldre än dom gamla? Hon log och sa att hon gifte sig och fick sitt första barn när hon var i min ålder. Och här står jag och knäpper hennes jacka?
Nej fan va jobbigt. Hon fick mig verkligen att tänka efter.
Jag älskar livet, jag vill inte dö.
Alla gamla är inte bara gamla, dom har oxå varit unga en gång. Som vi är nu. Undrar hur det känns? Att inte kunna knäppa sin egen jacka?!