Ensam.

Jag älskar våran lägenhet, men jag som är en frusen person som typ aldrig tycker det kan bli för varmt kan ju tycka att det är jobbigt när det är ca 15 grader hemma. Men det är kankse nåt man får räkna med, när man bor i ett gammalt hus, att det ska blåsa rakt genom väggarna?

På grund av den uteblivna exotiska värmen har täcket fått hänga me till soffan och idol.

Det svider lite att jag just nu kunnat vara hemma hos Madde. Vi har ju inte träffats på 100 år. Men jag kände att jag var tvungen att landa lite här, andas ut och smälta.

Aldrig hade jag trott att jag skulle önska mig ett nej som svar. Men klarar man att gå från 0 till 100?