Expedition Golfboll.

Det spelade aldrig någon roll för mig om det var sommar, höst eller vinter. Det var som att ladda om på nytt. När man satt där vid strandkanten, vågorna som slog in mot stenarna o kanske skvätte upp lite kallt vatten i ansiktet. Varje andetag fyllde på med nytt och bra, släppte ut gammalt och dåligt. Att bara kunna sitta där, eller gå omkring på stenarna och nästan se sig själv på samma plats fast som ett litet barn. Ett litet barn som hade oändligt med fantasi och det bästa av alla ställen att leka på.

Min vackra Vapsen som älskade att bada, han toksprang alltid ner till strandkanten när man varit ute och gått. Jag minns extra mycket den sommaren jag skulle börja sjuan. Pappa hade satt upp en hängmatta vid vattnet, vågorna slog upp under mig när jag låg där. Jag läste nån bok och tittade då och då ut över vattnet och funderade på hur livet skulle bli nu. Eller när Anna och jag bestämde oss för att ge oss ut i vågorna med surfingbrädan och dyka efter golfbollar. Expedition Golfboll. Jag kan lova att det var allt annat än ljummet nere på botten.

När vi tävlade om vem som kunde ha flest körsbärskärnor i munnen på en gång. Kvällspromenader på stranden. Varma kvällar på altanen med overkligt vackra solnedgångar, att sova med dörren öppen och höra vattnet klucka. Klucket. Jag saknar det förbannade klucket.