Face it.

Idag va det en stolt Sara som vinglade in i hallen kl.20.00 prick.
Mår inte ett dugg bättre, men ändå gick jag till jobbet och bet ihop hela dagen.
"jag mår fiiiiiiint, ingen fara med mej, det låter värre än vad det är..."
Fast jag innerst inne bad till gud att ingen skulle prata med mej. För ja höll fan på att svimma varje gång ja öppnade munnen.

Nu får jag acceptera att det är såhär. Att jag är sjuk.
Jag kommer inte kunna träna imorn heller o inte i övermorn. Så är det nu. Sara - face it!