
Gustaf och jag satt i solen och tittade på, då hittade han en fjäril. Jonte fick den heta. Fjärilen Jonte.

På tal om fjärilar så va det ett par stycken i min mage när vi åkte för att hämta hem Elvis. Blödig som jag är kunde jag ju inte hålla tillbaka tårarna när han skulle säga hejdå till sin mamma. Jag vet ju att det är så det är, att det är så det går till. Men ändå. Mitt hjärta klarar inte sånt. Nu går hon säkert och undrar vart han tog vägen? Önskar hon kunde förstå, att hon kunde få veta att han ligger här brevid mig nu, i sitt lilla "hus" och sover som en liten gris.
Mín gris, min Elvis. Hur kan man inte älska Elvis? En riktig linslus verkar han vara =) Så här söt var han i bilen på väg hem.

Hoppas han kommer trivas hos oss!
1 kommentar:
du behöver inte vara orolig, Fliza har inte letat en enda gång efter honom. kul att allt går bra. kramar från oss
Skicka en kommentar