dåligt samvete

Man ringer inte hem till någon i fem minuter, det gör man bara inte!
En liten nackdel när man bor tillsammans med någon antar jag, att jag ibland inte vågar svara i min egen hemtelefon. Men ärligt? Måste jag svara om jag vet att det inte är till mig? Onödigt kan man ju tycka.

Töntigt tycker du. Men ibland orkar jag bara inte prata med folk. Inte ens dom jag känner. Jag ska bekänna en sak nu. Att ibland (ofta) när ni ringer till mej, så svarar jag inte. Det är inte för att jag inte kan eller hör, ofta är det för att jag inte vill eller orkar. Men det tycker jag man har rätt till. Att välja att inte svara i sin egen telefon. Ändå får jag jättedåligt samvete och ibland blir jag nästan gråtfärdig. För att jag ska undvika det jättedåliga samvetet har jag satt i system att lixom ha på ljudlöst nästan jämt. För då hör jag ju inte på riktigt.

Mobiltelefoner, vad skulle vi göra utan våra kära mobiltelefoner?
Jag vill ha en ny, min fyller snart ett år, och det är ju på tok för mycket!
Ut med det gamla!

Nej usch, det får jag oxå dåligt samvete för. För att jag är en "sån där" som vill ha en ny telefon fast det inte är något som helst fel på den jag redan har.
Jag får dåligt samvete om jag inte svarar på sms på tre dagar (fast jag ändå tycker det är helt naturligt att vänta ett par) Jag får dåligt samvete när jag klickar in här och ser att jag har några ihärdiga läsare som trots mina utrotningshotade inlägg fortsätter att titta in varje dag. Jag får dåligt samvete när jag inte äter någon frukost, äter en macka till lunch, hoppar över middagen och trycker i mig en pizza klockan 23 på kvällen. Jag får dåligt samvete när jag köper fejk-tulpaner för 300kr och försöker övertala mig själv att det nog visst är någon form av investering.

Hur fasen e det egentligen möjligt?

Förr var jag bäst på allt! Japp, du läste rätt, på ALLT va ja bäst. Men nu? När vi på personalmötet skulle säga tre saker vi va bra på stod det helt still.. Ingenting.

Läxa till Sara:
Att komma på 5 saker jag är bra på.
Jag vet ju egentligen att jag är väldigt bra på väldigt många saker, men att jag antagligen bara glömt bort just nu.

Ber om ursäkt för mitt chock-långa inlägg, men jag antar att det är så det går när man har haft skrivkramp och suttit o stirrat på tangenterna i månader så som man stirrar ner i toan när man väntar på att spy. När det kommer så kommer det lixom.

so long... /B.S.